Lyssnar nu på - Devil Sold His Soul och Scitalis

 Metalcore och de närbesläktade "core-genrerna" ligger mig i allmänhet inte särskilt varmt om hjärtat. Men så finns det såklart undantag. Ett lysande sådant är brittiska Devil Sold His Soul, bildat 2004 och aktivt med tre album och en EP sedan dess. Svårt att säga att bandets musik ska klassas som metalcore tycker jag men det är ett av de förslag källorna ofta ger. Wikipedia föreslår "ambient influenced metalcore" och garderar med post-metal och post-hardcore. Bra som satan räcker som beskrivning för mig.

Låten Hope har följt mig sedan bandet släppte debuten A Fragile Hope 2007. Annars håller jag album nummer två, Blessed & Cursed för bandets hittills starkaste. Men kanske blir det ändring. Jag lyssnar nu intensivt på promon till kommande albumet Loss som släpps 9 april. Recension kommer i Gaffa. Tidigare sångaren Ed Gibbs är tillbaka och allting låter sig likt - på mest önskvärda sätt, precis som det ska. Nedan hittar ni både nämnda Hope (jag ryser varje gång!) och därefter årets video till singeln The Narcissist.

 

Det där är ju så jäkla snyggt men samtidigt lite sockersött - även om The Narcissist nog är nya plattans tyngsta spår. Nu rensar vi öronen med lite purfärsk svensk(?) svartmetall! Ja, det sägs i alla fall att bandet Scitalis är svenskt, musikerna benämner sig S, A och T (eller vilka bokstäver det nu var, det säger iaf ingenting om nånting) och jag har hittat väldigt lite om bandet hittills. Här är i alla fall första EP:n Awakening som kom igår. Lyriken återfinns på Metal Archives.

Lyssnar nu på - Vreid, Gojira och en massa mer

Ojoj, nu är det mycken fin musik på gång här i vår! Så mycket att en önskar sig mer tid än vad en har att avsätta för lyssning.

Denna senaste veckan har det släppts singlar av några av mina favoritband som också kommer med album i vår. Franska Gojiras nya låt benämns Born For One Thing och albumet Fortitude kommer sista april. Det var fem är sedan senaste plattan så detta ser jag mycket fram emot.

Samma datum, 30 april, släpper två norska band som jag också ser fram emot sina album. Thrashiga Nekromantheon som inte har hörts av med nytt på nästan tio år, 2012 kom finfina fullängdaren Rise, Vulcan Spectre. Nya plattan har titeln Visions of Trismegistos.

Inte lika lång väntan sedan Vreids senaste men ändå desto mer spännande att se fram emot. Vreid har alltid gått sina egna vägar inom och utom den black metal bandet har sina rötter i men också i hur musiken presenteras. Bland annat gjordes för några år sedan ett uppmärksammat samarbete med den indiska dansaren Rukmini Chatterjee. Denna gång är gör bandet en sammanhållen spelfilm av de åtta spåren på albumet Wild North West. Ovan ser du första spåret med video som alltså är det första kapitlet i en nästan timslång film. Spännande detta!

I Spotifylistan nedan finns förutom de band jag redan nämnt även Harakiri for the Sky som släppte album i fredags, svenska Horndal som kommer med sitt andra album i början av april samt Grand Cadaver, en svensk så kallad supergrupp med ingen mindre än Mikael Stanne som vokalist! Första EP:n kom för någon vecka sedan.

God lyssning!

Lyssnar nu på - Einherjer och Maestitium

Några recensioner av min hand - och min tanke - har publicerats så här i början av året. Två på Gaffa.se och två på WeRock.nu:

Transilvania - Of Sleep And Death utgiven 1/1 2021
Bhleg - Ödhin utgiven 15/1 2021
Lillasyster - Svensk Jävla Metal, utgiven 22/1 2021
Tribulation - Where The Gloom Becomes Sound, utgiven 29/1

Såklart lyssnar jag fortfarande på dessa, inte minst Tribulation - läs varför på länken - som släpper albumet just idag. 

Jag lyssnar också på kommande aktuella recensionsobjekt, Einherjer som nämnts tidigare och som släppte andra singeln häromdagen.

Dessutom Sundsvallsakten Maestitium som debuterar med sin EP om en liten vecka. Två fina singlar har släppts varav Tale Of The Endless är den som står ut mest.

Många album från 2020 hänger såklart med i låtlistorna, däribland Kvaens album The Funeral Pyre med, här inledande fina Revenge By Fire. 

Lyssnar nu på - Svensk Jävla Metal

Intensiv lyssning på Lillasysters album Svensk Jävla Metal då jag tog på mig att recensera den till helgen för Gaffa. Jag har alltid varit svag för detta hårdrocksband, ända sedan jag såg dem på Bananpiren i Göteborg 2008. 

Nu är bandet aktuella dels med nya plattan dels som deltagare i Melodifestivalen 2021 minsann. Jag hoppas verkligen de då håller fast vid sitt nästan unika koncept med hårdrock på svenska.   

Albumet släpptes igår och recension kommer på Gaffa inom kort.

Ny musik att se fram emot i början av 2021

 Ett helt år sedan jag skrev ser jag! Tänker att det ska bli lite inlägg om vad jag lyssnar på "just nu". Har ju numera både Gaffa och WeRock att publicera recensioner på. Så börjar här med ett par titlar att se fram emot under våren!
 

Brasilianska kvartetten Nervosa släpper albumet Perpetual Chaos om bara någon liten vecka. 

 Första singlarna låter finfint. Här titellåten.

Någon månad senare kommer North Star med Einherjer från grannlandet i väst. 

Första singeln här heter helt enkelt Stars.

Ny musik att se fram emot 2020

Härligt att se ett nytt musikår framför sig! Det finns redan ett antal band vars nya plattor jag ser fram emot. Här några av dessa.

Musikåret drar igång redan nu i början av januari med finska Apocalypticas nionde album, bandets första på fem år. Jag var lite besviken på förra plattan Shadowmaker så förhoppningarna kan sägas vara högre än förväntningarna denna gång.

Min recension av albumet Cell-0 ligger färsk på Gaffa.se.

Senare i månaden släpper danska Konvent sitt debutalbum. Missa inte det om du inte har koll på dem sedan innan! Riktigt tung death doom med fyra unga kvinnliga musiker i bandet som bildades 2015.

En fyraspårs demo samt de första två singlarna finns på Spotify och Puritan Masochism släpps 24 januari.

I kontrast till de unga musikerna i Konvent väntar vi också på nytt från Brasilien; thrash-veteranerna i Sepultura släpper albumet Quadra 10 februari. Håller detta ännu drygt 35 år och 15:e albumet in i karriären? Återstår att se.

Det var mycket doom, groove och sludge i mitt musikliv förra året har jag konstaterat tidigare. Kanske fortsätter det så med först Konvent och sedan ytterligare ett riktigt veterangäng. Britterna i My Dying Bride firar 30 år som aktiva och The Gosth Of Orion släpps i början av mars.

Några andra band som utlovat och/eller det ryktas om nytt från och som jag ser fram emot är är:

* Enslaved - alltid intressant att se vad norrmännens progressiva black metal visar upp.
* Vampire - trodde platta skulle komma redan 2019, men icke. 2020 kanske?
* Black Oak - ja, vad hände? November var sagt att debutalbumet skulle komma men vi väntar än. 

Vilken ny musik ser du fram emot under 2020?

Mina albumtopplistor 2019

Här nedan finner du min slutliga topp 20-lista över de bästa albumen 2019. För att läsa mer om albumen, deras placering och en del andra funderingar över musikåret kolla in min presentationer av listan på WeRock respektive GAFFA. Nedan också en Spotifylista med bästa låt(ar) från respektive platta så du lätt hittar vidare till albumen och bandens musik.

1. Numenorean – Adore
2. Kampfar – Ofidians Manifest
3. Netherbird – Into The Vast Uncharted
4. VAK – Loud Wind
5. Opeth – In Cauda Venenom
6. Alcest – Spiritual Instinct
7. Cult of Luna – Dawn To Fear
8. Rotting Christ – Heretics
9. Raised Fist – Anthems
10. In Flames – I, The Mask
11. Soilwork – Verkligheten
12. Eluveitie – Ategnatos
13. Victims – The Horse And Sparrow Theory
14. Refused – War Music
15. Candlemass – The Door To Doom
16. Horndal – Remains
17. Jinjer – Macro
18. Entombed A.D. – Bowles Of Earth
19. Insomnium – Heart Like A Grave
20. Une Misére – Sermon

Årsbästakandidater 2019: del 8

Mörkret och hösten var över oss och oktober var inte sämre på att leverera mörk och tung musik. Flera nya bekantskaper som visade sig bjuda på förbaskat trevlig lyssning.

Insomnium - Heart Like A Grave
Storslaget, melodiskt och  vackert är de sjävlklara termerna som dyker upp när vi pratar om finska Insomnium.

Tillsammans med bland annat Children of Bodom och Swallow the Sun är det nästan lite trångt i den finska meoldisk dödsmetall-fållan för i år. Och Insomnium är gott med där i framkanten med sin Heart Like A Grave. Lättlyssnat men inte utan ett visst sting vilket gör att det finns anledning återkomma till plattan igen och igen!

Alcest - Spiritual Instinct
Skörhet och skönhet som nästan vill bli för mycket av det goda - men håller sig på rätt sida gränsen - när shoegazande franska Alcest släpper sitt sjätte album.

"Musiken är finkalibrerad och närmast avmätt. Elementen av tyngd, sprödhet, känslig sång och melodi hakar harmoniskt i varandra utan att smälta samman." skrev jag bland annat i recensionen på Gaffa.

Läs hela min recension av Alcests Spiritual Instinct 

Jinjer - Macro
Jag närmast medvetet undvek Jinjer när de var som mest hypade för något(?) år sedan. När nu det ukrainska bandet släpper nytt närmar jag mig med viss skepsis men blir starkt berörd av bandets progressiva metal.

Det är varierat och livfullt. Ett plus för att bandet även har inslag av det egna(?) modersmålet utöver engelska i lyriken. Vokalistens breda palett har hyllats på många ställen och jag kan bara sällar mig till dessa hyllningar.

Fit For An Autopsy - The Sea Of Tragic Beasts
Inte mindre än två gånger har låtar från den här plattan varit uppe för granskning på WeRocks Hot or Not, titellåten i september och nu senast Shepherd i november.

Och ja, Fredrik, trägen vinner alltid större eller mindre segrar :-) Tack för dina tips. Så jag gav mig i kast med hela skivan från Fit For An Autopsy och det visade sig att den rakt i igenom håller riktigt hög klass. En av få amerikanare letar sig in bland kandidaterna.

Refused - War Music
Refuseds andra platta efter återföreningen "nyttjar såväl punkens attityd och energi som hårdrockens sväng och groove" som Robert formulerar det på HeavyMetale.

Och det här är riktigt bra, kanske inte fantastiskt helt rakt igenom, men tillräckligt många starka låtar för att gott ta sin rättmätiga plats här bland den "tyngre" musiken.

Läs gärna Gaffa-kollegan Alex Petterssons recension här

Une Misère - Sermon
Hur jag hitta detta isländska band med det franskklingande namnet Une Misère? Jo, tack vare Niklas Sundin (Dark Tranquillity) som jag följer på sociala medier. Han spelar inte på skivan men det är Sundin som skapat det fantastiskt vackra omslaget, liksom så många andra.

Det har pratats en del om isländsk black metal under året men det här bandet spelar en fin melodisk dödsmetall och Sermon är en riktigt stark debut i genren, utgiven på Nuclear Blast. Låna detta ditt öra om du ännu inte gjort det!

Årsbästakandidater 2019: del 7

Så mycket svenskt, så mycket mörker och så mycket vacker musik september bjöd på! En norsk skiva letar sig också in bland kandidaterna denna månad.

Cult Of Luna - Dawn To Fear
Peppen var stor när Cult Of Luna släppte nytt album i helt eget namn efter 2016 års samarbete med Julie Christmas.

Tungt och vackert men också med en del utsvävningar i lite annorlunda musikaliska landskap bjuder Dawn To Fear på. "En lekfullhet... och en mjukhet som är atypisk" och "mycket att avtäcka i framtida lyssningar" var några av mina kommentarer i recensionen. Ett album med lång framtida hållbarhet.

Min recension av Dawn To Fear på GAFFA

Borknagar - True North
Väldigt lite norskt i år kan konstateras och jag vet egentligen inte ens om heller Borknagar hör hemma bland tilltänkta kandidater, även om peppen på förhand var ganska stor efter förstasingeln The Fire That Burns.

"Här finns fantastiskt vackra passager, låtar med angenäm tyngd och ytterligare andra med riktigt catchiga refränger" skrev jag i recensionen. Den udda avslutande låten Voices är bara att älska.

Min recension av True North på GAFFA

Monolord - No Comfort
"New Wave Of Swedish Doom" började det pratas om för några år sedan och jag var inte alls med på det tåget då. Nu har jag i viss mån och delvis hunnit ikapp och ett av banden som fångat upp mig är göteborgska Monolord med sin fjärde skiva.

Långsamt och tungt javisst men också fyllt av vackra melodislingor och vaggande skön sång. Och med årets kanske snyggaste omslag.

Här en recension på Slavestate.se

Netherbird - Into The Vast Uncharted
Här tog jag fram de stora orden i recensionen; "en perfekt mix av det vackra och det brutala i melodisk extreme metal".

Jag hade höga förväntningar på Netherbirds nya verk efter 2016 års magnifika album och blev inte besviken. Den bästa sortens "svensk jävla svärta" som bandet själv brukar uttrycka det.

Min recension av Into The Vast Uncharted på GAFFA

Opeth -  In Cauda Venenum
Tilltaget att göra ett dubbelalbum med samma platta i en svensk och en engelsk version lät skumt i teorin. I praktiken visade det sig bli hur lyckat som helst.

"Mikael Åkerfeldt skapar poesi i sina texter och det svenska språket ger extra dimension åt lyriken." skrev jag i min recension och själv föredrar jag den svenska versionen om jag behöver välja. Men båda är bra.

Min recension av In Cauda Venenum på GAFFA

Pyramido - Fem
Mycken finfin svensk musik här på höstkanten. Martin på WeRock uppmärksammade tidigt att malmöitiska Pyramido var på gång med sin femte skiva och jag fann mig snärjd i en ytterligare väv av sludgig doom.

Skivan är den "mest genomarbetade bandet har gjort – och också den vackraste" skriver Martin bland annat i sin recension på WeRock.

Årsbästakandidater 2019: del 6

Också i augusti dök det upp gott godis i promoboxen. Här tre av de mest intressanta utgivningarna från denna månad. Länk till albumen på Spotify i rubrikerna och hela listan sist i inlägget.

Slipknot - We Are Not Your Kind

En matig skiva den här, 14 låtar och mer än en timme lång är Slipknots sjätte platta, de har faktiskt inte släppt fler album än så under sina 20 år.

Men nog kunde de ha gallrat lite bland idéerna ändå, det finns några jättekonstiga spår på plattan, men också en hel massa välspunnet guld till låtar. Och det är 100% Slipknot.

Läs min recension av We Are Not Your Kind på WeRock.nu

VAK - Loud Wind

Svensk doomig sludge som dök upp från var? Det här är bandets andra platta så någonstans har VAK befunnit sig sedan några år, men tydligtvis helt utanför min radar. Men inte nu längre!

Loud Wind är en tät och intensiv platta med åtta spår som alla på olika sätt når in i ens inre. En av de plattor jag som helhet spelat allra mest under året.

Min recension av VAKs Loud Wind på WeRock.nu

Entombed A.D. - Bowels Of Earth

"Death metal helt enkelt", så enkelt beskriver frontmannen L. G. Petrov Entombeds senaste album, den tredje plattan sedan bandets splittring och tillägget A.D. för denna gren av de svenska pionjärerna.

"Mycket tradition men också en hel del roliga twister" noterade jag när jag skrev om den på GAFFA.

Läs hela min recension av Entombed A.D.s Bowels of Earth