Det flödar av ljus, bilder, färger, eld, gnistregn och ljud. Detta överdåd skulle kunna bli för mycket och i början av konserten är jag lite skeptisk. Men jag låter mig sugas in i det suggestiva upplägget – och sen vill jag inte komma ur det igen.
Det här är verkligen en konsert med publik i alla åldrar. Många medelålders och medelålders+ men också gäng av yngre, även 18-20åringar, och familjer med vuxna och barn. Det verkar också som om farfar tagit med sig barnbarnet ibland. Själv har jag med mig hela Lilla Klanen och jag tror ungdomarna är än mer entusiastiska än jag! De uppskattar de skickliga musikerna och totalshowen, även om de två yngre tidigare knappt lyssnat på Pink Floyd i nån större utsträckning.
Pink Floyd-musiken ger naturligtvis massor av associationer för oss som har haft den med oss sedan ungdomstiden. The Wall var plattan för mig, den man kunde försvinna bort med när kraven blev för stora. Första halvan av konserten är en mix av låtar från hela Pink Floyds storhetstid, samt faktiskt någon ny låt av Waters. Efter paus serveras hela "Dark side of the moon" innan bandet lämnar scen. Hela Globen står upp i ovationer tills de kommer in igen och inte mindre än tre "extranummer" bränns av, och i mitt tycke har man sparat tre av de bästa till sist: Another Brick in the Wall: Part 2, Vera och Is there Anybody out there? Alla från The Wall.
Globenarénan är klädd i finskrud, med parketten möblerad med sittplatser. Senast jag var här stod Iron Maiden på scen och golvets ståplatser var fyllda med hängivna hårdrocksfans. Idag är stämningen mer städad, men inte mindre entusiastisk. Roger Waters är självklart centralfigur, med sig har han ett tiotal mycket skickliga musiker och kompetenta sångare. Egentligen är det ingen direkt scenshow utan det allra mesta utspelar sig på bildskärmar och i det stora rum som Globen är. Pink Floyd-grisen, och en uppblåst plastastronaut, svävar genom hela luftrummet, häftiga ljusspel över hela lokalen drar med publiken in i showen. Bildspel och storbild på musikerna fyller hela blickfältet emellanåt.
Roger Waters har kanske varit den mest "politiske" av Pink Floydmedlemmarna, och idag är kritiken mot Bush, Blair, Irakkriget och hysterisk terroristjakt varken otydlig eller subtil. Grisen Angie i jätteformat flyger genom Globen med slagorden "Religion departes us", "Fear Build Walls" och "Stop Bush Now!" målade på sidorna. Vacker är dock den nyskrivna låten ”Leaving Beirut by Night” där Waters berättar om när han som ung man med kvaddad bil blir frikostigt välkomnad och får skjuts, mat och sovplats av en man i mycket enkla omständigheter, och dennes hustru. "Är det dessa vi ska vara rädda för?", "Varje bombning dödar en annan familjs barn" sjunger han.
På hemväg till Stockholms glesbyggd är jag helt uppfylld av kvällens show och det är gott att vi är många i bilen så man får prata igenom upplevelsen!
Här kan du se om Pink Floyds album finns inne på biblioteket, liksom dvd:n P*U*L*S*E:
The dark side of the moon
Pulse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar