torsdag 14 juni 2018

Inför Borgholm Brinner 2018 (1)

Älskade In Flames ställer till med stort metalparty på Öland i sommar! En egen tvådagarsfestival på Borgholms slott 27-28 juli, med ganska blandade gäster från metal-sfären. Då jag ska dit för att rapportera från festivalen börjar jag redan nu peppa med att lyssna igenom musik från de uppträdande banden. Och vad är då mer naturligt än att börja med huvudbandet självt. Med start från början lyssnar jag mig just nu igenom In Flames katalog. 

"Vaddå?" säger någon mig närstående, "du har väl koll på allt från IF redan?!" Men nej, dels har jag fortfarande rätt dålig musikalisk koll på bandets tidigaste utgivningar, dels måste jag ju (med viss bävan) följa bandet ända fram till idag. Dvs åter ge mig i kast med de senaste alstren och framför allt "Battles" som jag ärligt talat försökt ignorera så gott det gått efter de initiala lyssningarna ... Men nu måste jag dit igen antingen jag vill eller inte, och försöka förstå nåt av det jag hör. Och att detta (också) är "mitt In Flames".

Sen finns det en massa annat gôtt att glädjas åt på Borgholm Brinner. De band jag ser allra mest fram emot är Satyricon som bjöd på ett fantastiskt album och årets bästa låt förra året. Därtill Raised Fist som golvade mig med "From the North" två år tidigare. Dark Tranquillity återser jag så hjärtans gärna och hajpade Tribulation ska bli kul att se för första gången. Återkommer med mer förberedande pepp!
Mina tre favoritskivor med In Flames på Spotify
 

måndag 11 juni 2018

Queens of the Stone Age på Gröna Lund 2018-06-10

Första konserten i sommar för mig på Gröna Lund. Har tänkt mig att det ska bli några till då Grönans konsertserie har en del gôtt att komma med; Exodus, Prophets of Rage, The Hellacopters och Thåström bland annat. Kanske inte det tyngsta av det tyngsta, men fin sommarunderhållning (och med tanke på priset för konserterna, 270:- för hela sommarens program).

Publiktillströmningen var det inget fel på vid gårdagens tillställning. Runt 11000 själar såg jag uppgift om och alla åldrar var representerade. Kul att se den sommarlovsglada unga rockpubliken samsas med gamla rävar som kan varenda låt av bandet sedan 20 år tillbaka. Vilket inte jag kan. Jag hör till dem som sjunger med i de riktigt stora hitsen som No One Knows, Go With the Flow och några till. Klart njutbar kväll var det iaf.




söndag 18 mars 2018

Gaffa-recensioner

Nu har jag varit igång ett tag och skriver skivrecensioner för musiktidskriften Gaffa. Recensionerna publiceras både på webben och i den tryckta tidningen som kommer ut en gång i månaden. I januarinumret hade jag tre recensioner; WATAIN - "Svartmetall i (tre)takt med Satan", CORROSION OF CONFORMITY - "En lätt förgången stund med sydstatsrockarna" och ORPHANED LAND - "Prisgivna profeter och en galet gastande Tompa Lindberg". Den sistnämnda plattan har jag för övrigt redan bokat plats för på årsbästalistan :-).


I februaritidningen bidrog jag med recension av det amerikanska bandet Deathwhites debut "Spännande i 30 sekunder" var rubriken där...

I nästa nummer av Gaffa hoppas jag få med både recensionen av dubbel-liveskivan av IMPERIAL STATE ELECTRIC, som redan ligger ute på sajten, "Rockparty med sprakande spelglädje och fullt ös", och den kommande om amerikanska MEMORIAMs andra platta "The Silent Vigil", en text som väl ska upp på sajten inom ett par dagar.

Kul är det med skrivandet och just nu har jag fått förmånen att grotta ner mig i BEHEMOTHs kommande liveskiva/-DVD "Messe Noir"! Jamen, gissa hur nöjd jag är över det :-). Själva omdömet får jag återkomma med.

Slänger väl in en (lyrik)video från ORPHANED LANDs fantastiska konceptalbum också. Enjoy!

onsdag 3 januari 2018

"Ett skålpund watainsk wasabi" eller "Watain har funnit sitt musikaliska alkahest"

Ja, de två rubrikerna ovan har jag båda haft i åtanke för min recension av WATAINs album Trident Wolf Eclipse som släpps imorgon. Det visade sig dock vid ett "nära och kära"-test att vi inte ens var överens om hur wasabi egentligen stinger, och heller inte om en alls kan - eller inte kan - jämföra musik och mat.

Det andra  förslaget ansågs av någon för snobbigt; "om nu läsaren inte har smakat wasabi tror du de vill hålla på och googla på ett ord som alkahest, va?" Och jag som tyckte det rimmade så fint med det inledande spåret, förstasingeln Nuclear Alchemist och med den musikaliska upplevelsen...

Jag har själv lite svårt att förstå min kärlek till det här bandets musik. Luciferianer som tar sin tro på allvar! Men det är något med ärligheten som befruktar musiken och gör att den känns så äkta. Frontmannen Erik Danielsson är i intervjuer alltid förvånande lågmäld, och alldeles, alldeles lugn och oprovocerande. Samtidigt så trygg i sin tro på det han gör. Dedikation till det han och de andra bandmedlemmarna ägnat mer än halva livet åt gör musiken svåremotståndlig.

Det hade kunnat bli skrämmande och hotfullt men jag upplever det inte så. (Inte ens när jag såg dem live på Metaltown 2011, med grisblod och allt.) Bandet missionerar inte heller. "People often seem to think that the Satanism which constitutes the ideological and religious fundament of Watain is something that we want others to take part of and explore through us. This is not the case" framhåller Danielsson i en intervju med teamrock.com.

Hur det gick med bildspråk och rubrik? Vad jag tycker om skivan? Ja, du hittar min recension av WATAINs Trident Wolf Eclipse på Gaffa.se

måndag 1 januari 2018

Årets 10 album som Spotifylista

Min albumtopplista för 2017 publiceras om ett par dagar och redan nu kan du ta del av alla listade plattor här via Spotify. 10 album, 99 låtar, 8 1/2 timmes skön musik väntar. Albumen ligger i bokstavsordning efter band, placeringar och motiveringar publiceras på WeRock.nu om ett par dagar!

söndag 24 december 2017

Årets jul(?)låt!

Efter åtta år bryter vi bloggens tradition med Adolphson & Falks Mer jul på julafton.

Låt mig bjuda er årets låt, ORPHANED LANDs "Like Orpheus". Och önska er alla en trevlig helg!

lördag 2 september 2017

PARADISE LOST - "Medusa"

Inte samma omedelbara behovstillfredställelse som med förra självbetitlade släppet 2015. Men absolut något att bygga vidare med. Tungt som det ska vara, också mycket gitarrer. Har inte funnit favoriterna än med det finns som sagt en hel del som är intressant. 

 Ser framemot kollegan Roberts recension på WeRock.nu. Där kan du också ta del bl.a. av mina senaste recensioner av årets släpp från DAGOBA, ELEINE och VINTERSORG.

måndag 16 januari 2017

Hjälp - vad ska jag se fram emot nu?

Så här dags i början av året brukar jag ha en hel lista med albumsläpp som jag ser fram emot de kommande månaderna. Men inte i år. Jag kollar olika sajter, t.ex. allmänt så pålitliga Metal Archives och hittar väldigt lite att riktigt glädjas åt i den kommande utgivningen så här långt. Ingenting jag känner särskild längtan efter.



Å andra sidan kanske det kan bli ett De nya upptäckternas år? Så jag tar hemskt gärna emot tips på spännande band/albumsläpp som du som läsare tror jag skulle kunna gilla. Eller förresten, det behöver du inte tro, tipsa mig gärna om det du själv ser fram emot.

Tackar hoppfullt på förhand!

torsdag 12 januari 2017

Årets topplista - 2016 års 10 bästa album

"På WeRock har vi ju den i sammanhanget nästan lite ”udda” vanan att faktiskt låta året ha sin gång fullt ut innan vi gör våra årsbästalistor" skrev jag när min lista publicerades på sajten för någon vecka sedan. Och nu här. Vi räknar ner från tiondeplats till första.

10. "Primaeval Pantheons"- BORNHOLM

Jag blev genast väldigt charmad av ungrarnas i BORNHOLM melodiska black metal. Namnet känns mäkta trist, men antagligen är det exotiskt i Ungern att uppkalla sitt svartmetallband efter en avlägsen liten dansk ö. Det gråtrista bandnamnet hindrar dock inte att BORNHOLM gör väldigt trivsam musik att behagligt sjunka ner i.

Inte alltför svårlyssnat, rotad i traditionell black metal med viss folkmusikinspiration och fina melodier, ett mycket hållbart koncept har det visat sig i det lite längre loppet.



Min recension av "Primaeval Pantheons" på WeRock.nu

9. "Degradead" - DEGRADEAD 

Jag har alltid haft hjärta för stockholmsbandets melodiska death metal. Genom den femtonåriga karriären har DEGRADEAD varit trogna sitt sound. Sångaren Michael Sehlin, numera även i ENGEL sedan några år tillbaka, har alltid haft en tilltalande röst som utvecklats än mer över tid.

På den femte och självbetitlade plattan finner vi sympatisk musik från ett sympatiskt band. Här finns både sånt som känns skönt bekant från tidigare plattor och annat som t.ex. den otypiska The Extinction, för övrigt ett av skivans bästa spår.


Min recension av "Degradead" på WeRock.nu

8. "Seraphical Euphony" - HYPERION

Om jag inte minns fel det var tips på NETHERBIRD-sångaren Nephentes fb-sida som gjorde mig nyfiken på detta band. Svenska HYPERION bildades 2007 och "Seraphical Euphony" är sexmannaorkesterns fullängdsdebut. Snygg melodisk black metal är jag alltid glad i, och denna måste som synes i årets lista inte alltid komma från Norge.

Gitarrist Erik Molnar har ävenså i livesammanhang gjort tjänst hos nämnda NETHERBIRD, samt spelar också i MIST OF MISERY, ett annat intressant band i den melodiska svartmetallskolan som även de släppt en finfin platta i år.

Tyvärr har vi ingen recension av "Seraphical Euphony".

7.  "7" - EL CACO
Jag kan inte kalla det annat än slump att jag begynte lyssna till EL CACOs sjunde album betitlat just "7", och krokades upp totalt. Stoner rock är inte den genre jag självmant söker upp. Men detta. Det svänger så överjävligt att jag blir alldeles begeistrad var gång jag hör t.ex. Curious, Reach Out eller The Silver Light. Och det är så vackert. Trots en del ganska allvarsamma teman i texterna gör denna musik mig så himla glad. En ren energikick är vad det är.

Tack EL CACAO och Norge för denna platta, detta år då inget av mina favo-bm-band från grannlandet gjort sig plats på listan. (Och nä, jag har inte ansträngt mig speciellt för att "7" ska hamna just som nummer sju på listan, det föll sig så av sig självt.)

Min recension av "7" på WeRock.nu

6. "Hardwired...To Self-Destruct" - METALLICA
Med risk att det upplevs tjatigt säger jag som många andra om METALLICAs platta; vilken vitalitet, vilka melodier, vilken sånginsats av Hetfield! Och liksom flera andra känner jag att visst kunde bandet gallrat något bland materialet, fast egentligen stör det mig inte särskilt. Några fillers bland en mängd killers är helt okej så att säga. Och det finns så mycket bra musik på denna platta!

Singeln Atlas, Rise är en favorit liksom Halo on Fire, Dream No More och Spit Out The Bone. Bland andra. Bra jobbat helt enkelt.

Martins recension av "Hardwired..." på WeRock.nu

5. "Atoma" - DARK TRANQUILLITY
Med underbart vackra melodier, angeläget reflekterande lyrik och Mikael Stannes röst, outstanding i sitt slag, har "Atoma" sedan den kom placerat sig som ett av bandets allra bästa album. Inte illa hopknåpat av en grupp som har gjort tjänst i den melodiska death metal-genren i drygt ett kvarts sekel.

Variationen i kombination med bandets omisskännliga sound toppas med de två nedskalade bonusspåren The Absolute och Time Out of Place. Så snyggt. "Atoma" intar en självklar plats på den övre halvan av årets topplista.

Min recension av "Atoma" på WeRock.nu

4. "Afraid of Heights" - BILLY TALENT
Om jag blir glad av norska EL CACO ovan så blir jag mest aggressivt upprymd av kanadensiska BILLY TALENT och deras "Afraid of Heights". Låtmaterialet är sådant att jag vid första lyssningen inte kom längre än till tredje spåret - sedan gick Ghost Ship of Cannibal Rats på repeat drygt ett dygn och ett halft - innan jag ens kom igenom resten av albumet. Nästan lika illa höll det på att gå med Rabbit Down the Hole. Texterna i dessa två låtar kunde egentligen få en hel utläggning för sig själva.

Sedan har vi Louder Than the DJ, för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om hur mycket vi älskar rockmusiken. Humor, kärlek och riktig jäfvlaranamma är vad BILLY TALENT alltid står för, och som de även ger oss i denna sin bästa platta sedan "Billy Talent II" (2006), kanske den bästa någonsin?

Fredriks recension av "Afraid of Heights" på WeRock.nu
(fast han har inte riktigt fattat storheten med plattan ;-)

3. "Mariner" - CULT OF LUNA

Erkänner; jag var ganska butter över att CULT OF LUNA skulle komma med en platta i samarbete med en (för mig) okänd amerikansk sångerska. Mina förväntningar skruvades ned mot lågvattennivå. Och de kom på skam, dessa negativa förväntningar!

"Mariner" är en CULT OF LUNA-platta, ingen tvekan om det, men den är också något helt nytt i bandets historia. Energin som Julie Christmas tillför lyfter musiken till ännu en unik nivå. Att sedan se dem live på Debaser Medis höjde musikupplevelsen ännu mer. Nu kan jag inte annat än hoppas att detta fruktbara samarbete får någon slags fortsättning. Och buga mig för genialiteten i skapelsen "Mariner".

Min recension av "Mariner" på WeRock.nu

2. "The Grander Voyage" - NETHERBIRD

Efter att i tio år skapat musik under namnet NETHERBIRD och erbjudit den helt gratis och för fri nedladdning till alla dem som önskade lyssna på musiken, tog gruppen 2014 en paus. Jag har följt bandet ett antal skivor och alltid uppskattat deras melodiska extreme metal, som rör sig fritt i gränslandet mellan death, doom och black.

År 2016 tog bandet nya initiativ och släppte nu föreliggande album på det mera "normala" sättet, via ett etablerat skivbolag med allt vad det innebär. Och NETHERBIRDs musik växte med denna platta från riktigt bra till något verkligt stort. Känslofullt och skärande vackert, med lyrik fylld av smärtsamt vemod och mörk melankoli bjuds på "The Grander Voyage". Kanske var det pausen, kanske bidrog uppbackningen av ett skivbolag, jag vet inte. Men "The Grander Voyage" är bandets bästa album hittills och för därmed också upp NETHERBIRD i den högsta extreme metal-eliten.

Min recension av "The Grander Voyage" på WeRock.nu

1. "Rituals" - ROTTING CHRIST
Redan i början av februari släpptes det som jag redan tidigt misstänkte skulle bli, och som faktiskt visade sig vara, årets bästa album. Grekiska ROTTING CHRIST gör sällan något fel och gör aldrig mig besviken.

Alltmer sofistikerade och intressanta men alltid med sitt melodiska och typiska sound i botten ger bröderna Sakis och Themis Tolis ut sina alster i jämn takt sedan snart 30 år tillbaka. "Rituals" har liksom tidigare album ett antal gästmusiker, denna gång bl.a. vokalisterna Vorph från SAMAEL och Nick Holmes från PARADISE LOST. Det förgyller, men i grunden är det dock bandmotorn Sakis Tolis som skapar den unika smältdegel av olika influenser som ROTTING CHRISTs musik utgör, och lyckas märkligt nog ändå få ihop det till en helhet. "...ta dig den tid det kräver!" bad jag läsaren i recensionen i början av året och det gäller ännu. Jag lovar att det ger dig rikligt tillbaka.

Min recension av "Rituals" på WeRock.nu