Årsbästakandidater 2019: del 7

Så mycket svenskt, så mycket mörker och så mycket vacker musik september bjöd på! En norsk skiva letar sig också in bland kandidaterna denna månad.

Cult Of Luna - Dawn To Fear
Peppen var stor när Cult Of Luna släppte nytt album i helt eget namn efter 2016 års samarbete med Julie Christmas.

Tungt och vackert men också med en del utsvävningar i lite annorlunda musikaliska landskap bjuder Dawn To Fear på. "En lekfullhet... och en mjukhet som är atypisk" och "mycket att avtäcka i framtida lyssningar" var några av mina kommentarer i recensionen. Ett album med lång framtida hållbarhet.

Min recension av Dawn To Fear på GAFFA

Borknagar - True North
Väldigt lite norskt i år kan konstateras och jag vet egentligen inte ens om heller Borknagar hör hemma bland tilltänkta kandidater, även om peppen på förhand var ganska stor efter förstasingeln The Fire That Burns.

"Här finns fantastiskt vackra passager, låtar med angenäm tyngd och ytterligare andra med riktigt catchiga refränger" skrev jag i recensionen. Den udda avslutande låten Voices är bara att älska.

Min recension av True North på GAFFA

Monolord - No Comfort
"New Wave Of Swedish Doom" började det pratas om för några år sedan och jag var inte alls med på det tåget då. Nu har jag i viss mån och delvis hunnit ikapp och ett av banden som fångat upp mig är göteborgska Monolord med sin fjärde skiva.

Långsamt och tungt javisst men också fyllt av vackra melodislingor och vaggande skön sång. Och med årets kanske snyggaste omslag.

Här en recension på Slavestate.se

Netherbird - Into The Vast Uncharted
Här tog jag fram de stora orden i recensionen; "en perfekt mix av det vackra och det brutala i melodisk extreme metal".

Jag hade höga förväntningar på Netherbirds nya verk efter 2016 års magnifika album och blev inte besviken. Den bästa sortens "svensk jävla svärta" som bandet själv brukar uttrycka det.

Min recension av Into The Vast Uncharted på GAFFA

Opeth -  In Cauda Venenum
Tilltaget att göra ett dubbelalbum med samma platta i en svensk och en engelsk version lät skumt i teorin. I praktiken visade det sig bli hur lyckat som helst.

"Mikael Åkerfeldt skapar poesi i sina texter och det svenska språket ger extra dimension åt lyriken." skrev jag i min recension och själv föredrar jag den svenska versionen om jag behöver välja. Men båda är bra.

Min recension av In Cauda Venenum på GAFFA

Pyramido - Fem
Mycken finfin svensk musik här på höstkanten. Martin på WeRock uppmärksammade tidigt att malmöitiska Pyramido var på gång med sin femte skiva och jag fann mig snärjd i en ytterligare väv av sludgig doom.

Skivan är den "mest genomarbetade bandet har gjort – och också den vackraste" skriver Martin bland annat i sin recension på WeRock.