Årets topplista - 2016 års 10 bästa album

"På WeRock har vi ju den i sammanhanget nästan lite ”udda” vanan att faktiskt låta året ha sin gång fullt ut innan vi gör våra årsbästalistor" skrev jag när min lista publicerades på sajten för någon vecka sedan. Och nu här. Vi räknar ner från tiondeplats till första.

10. "Primaeval Pantheons"- BORNHOLM

Jag blev genast väldigt charmad av ungrarnas i BORNHOLM melodiska black metal. Namnet känns mäkta trist, men antagligen är det exotiskt i Ungern att uppkalla sitt svartmetallband efter en avlägsen liten dansk ö. Det gråtrista bandnamnet hindrar dock inte att BORNHOLM gör väldigt trivsam musik att behagligt sjunka ner i.

Inte alltför svårlyssnat, rotad i traditionell black metal med viss folkmusikinspiration och fina melodier, ett mycket hållbart koncept har det visat sig i det lite längre loppet.



Min recension av "Primaeval Pantheons" på WeRock.nu

9. "Degradead" - DEGRADEAD 

Jag har alltid haft hjärta för stockholmsbandets melodiska death metal. Genom den femtonåriga karriären har DEGRADEAD varit trogna sitt sound. Sångaren Michael Sehlin, numera även i ENGEL sedan några år tillbaka, har alltid haft en tilltalande röst som utvecklats än mer över tid.

På den femte och självbetitlade plattan finner vi sympatisk musik från ett sympatiskt band. Här finns både sånt som känns skönt bekant från tidigare plattor och annat som t.ex. den otypiska The Extinction, för övrigt ett av skivans bästa spår.


Min recension av "Degradead" på WeRock.nu

8. "Seraphical Euphony" - HYPERION

Om jag inte minns fel det var tips på NETHERBIRD-sångaren Nephentes fb-sida som gjorde mig nyfiken på detta band. Svenska HYPERION bildades 2007 och "Seraphical Euphony" är sexmannaorkesterns fullängdsdebut. Snygg melodisk black metal är jag alltid glad i, och denna måste som synes i årets lista inte alltid komma från Norge.

Gitarrist Erik Molnar har ävenså i livesammanhang gjort tjänst hos nämnda NETHERBIRD, samt spelar också i MIST OF MISERY, ett annat intressant band i den melodiska svartmetallskolan som även de släppt en finfin platta i år.

Tyvärr har vi ingen recension av "Seraphical Euphony".

7.  "7" - EL CACO
Jag kan inte kalla det annat än slump att jag begynte lyssna till EL CACOs sjunde album betitlat just "7", och krokades upp totalt. Stoner rock är inte den genre jag självmant söker upp. Men detta. Det svänger så överjävligt att jag blir alldeles begeistrad var gång jag hör t.ex. Curious, Reach Out eller The Silver Light. Och det är så vackert. Trots en del ganska allvarsamma teman i texterna gör denna musik mig så himla glad. En ren energikick är vad det är.

Tack EL CACAO och Norge för denna platta, detta år då inget av mina favo-bm-band från grannlandet gjort sig plats på listan. (Och nä, jag har inte ansträngt mig speciellt för att "7" ska hamna just som nummer sju på listan, det föll sig så av sig självt.)

Min recension av "7" på WeRock.nu

6. "Hardwired...To Self-Destruct" - METALLICA
Med risk att det upplevs tjatigt säger jag som många andra om METALLICAs platta; vilken vitalitet, vilka melodier, vilken sånginsats av Hetfield! Och liksom flera andra känner jag att visst kunde bandet gallrat något bland materialet, fast egentligen stör det mig inte särskilt. Några fillers bland en mängd killers är helt okej så att säga. Och det finns så mycket bra musik på denna platta!

Singeln Atlas, Rise är en favorit liksom Halo on Fire, Dream No More och Spit Out The Bone. Bland andra. Bra jobbat helt enkelt.

Martins recension av "Hardwired..." på WeRock.nu

5. "Atoma" - DARK TRANQUILLITY
Med underbart vackra melodier, angeläget reflekterande lyrik och Mikael Stannes röst, outstanding i sitt slag, har "Atoma" sedan den kom placerat sig som ett av bandets allra bästa album. Inte illa hopknåpat av en grupp som har gjort tjänst i den melodiska death metal-genren i drygt ett kvarts sekel.

Variationen i kombination med bandets omisskännliga sound toppas med de två nedskalade bonusspåren The Absolute och Time Out of Place. Så snyggt. "Atoma" intar en självklar plats på den övre halvan av årets topplista.

Min recension av "Atoma" på WeRock.nu

4. "Afraid of Heights" - BILLY TALENT
Om jag blir glad av norska EL CACO ovan så blir jag mest aggressivt upprymd av kanadensiska BILLY TALENT och deras "Afraid of Heights". Låtmaterialet är sådant att jag vid första lyssningen inte kom längre än till tredje spåret - sedan gick Ghost Ship of Cannibal Rats på repeat drygt ett dygn och ett halft - innan jag ens kom igenom resten av albumet. Nästan lika illa höll det på att gå med Rabbit Down the Hole. Texterna i dessa två låtar kunde egentligen få en hel utläggning för sig själva.

Sedan har vi Louder Than the DJ, för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om hur mycket vi älskar rockmusiken. Humor, kärlek och riktig jäfvlaranamma är vad BILLY TALENT alltid står för, och som de även ger oss i denna sin bästa platta sedan "Billy Talent II" (2006), kanske den bästa någonsin?

Fredriks recension av "Afraid of Heights" på WeRock.nu
(fast han har inte riktigt fattat storheten med plattan ;-)

3. "Mariner" - CULT OF LUNA

Erkänner; jag var ganska butter över att CULT OF LUNA skulle komma med en platta i samarbete med en (för mig) okänd amerikansk sångerska. Mina förväntningar skruvades ned mot lågvattennivå. Och så de kom på skam, dessa negativa förväntningar!

"Mariner" är en CULT OF LUNA-platta, ingen tvekan om det, men den är också något helt nytt i bandets historia. Energin som Julie Christmas tillför lyfter musiken till ännu en unik nivå. Att sedan se dem live på Debaser Medis höjde musikupplevelsen ännu mer. Nu kan jag inte annat än hoppas att detta fruktbara samarbete får någon slags fortsättning. Och buga mig för genialiteten i skapelsen "Mariner".

Min recension av "Mariner" på WeRock.nu

2. "The Grander Voyage" - NETHERBIRD

Efter att i tio år skapat musik under namnet NETHERBIRD och erbjudit den helt gratis och för fri nedladdning till alla dem som önskade lyssna på musiken, tog gruppen 2014 en paus. Jag har följt bandet ett antal skivor och alltid uppskattat deras melodiska extreme metal, som rör sig fritt i gränslandet mellan death, doom och black.

År 2016 tog bandet nya initiativ och släppte nu föreliggande album på det mera "normala" sättet, via ett etablerat skivbolag med allt vad det innebär. Och NETHERBIRDs musik växte med denna platta från riktigt bra till något verkligt stort. Känslofullt och skärande vackert, med lyrik fylld av smärtsamt vemod och mörk melankoli bjuds på "The Grander Voyage". Kanske var det pausen, kanske bidrog uppbackningen av ett skivbolag, jag vet inte. Men "The Grander Voyage" är bandets bästa album hittills och för därmed också upp NETHERBIRD i den högsta extreme metal-eliten.

Min recension av "The Grander Voyage" på WeRock.nu

1. "Rituals" - ROTTING CHRIST
Redan i början av februari släpptes det som jag redan tidigt misstänkte skulle bli, och som faktiskt visade sig vara, årets bästa album. Grekiska ROTTING CHRIST gör sällan något fel och gör aldrig mig besviken.

Alltmer sofistikerade och intressanta men alltid med sitt melodiska och typiska sound i botten ger bröderna Sakis och Themis Tolis ut sina alster i jämn takt sedan snart 30 år tillbaka. "Rituals" har liksom tidigare album ett antal gästmusiker, denna gång bl.a. vokalisterna Vorph från SAMAEL och Nick Holmes från PARADISE LOST. Det förgyller, men i grunden är det dock bandmotorn Sakis Tolis som skapar den unika smältdegel av olika influenser som ROTTING CHRISTs musik utgör, och lyckas märkligt nog ändå få ihop det till en helhet. "...ta dig den tid det kräver!" bad jag läsaren i recensionen i början av året och det gäller ännu. Jag lovar att det ger dig rikligt tillbaka.

Min recension av "Rituals" på WeRock.nu