Fictionfeber

Dark Tranquillityfebern har inte släppt ännu - och den kan jag gärna leva med länge än :) Så jag kan bara inte undanhålla er denna lilla godbit, promo-videon för Terminus (Where death is most alive). De hängivna fansen måste nog bara älska eller avsky denna video med hela bandet som headbangande Legogubbar. Jag älskar den!

Tycker också det signalerar en sympatisk självdistans från bandets sida.

Dark Tranquillity - Fiction

Jag är såld, helt bortkollrad! Hur kunde jag oroa mig för att jämföra Dark Tranquillity med In Flames? DT har intet att bekymmra sig för i den jämförelsen - om den nu alls ska göras.
Hultsfred 2007
Helt lycklig blir jag av denna platta som inte har ett enda, inte ett enda, svagt spår. Dark Tranquillity ger oss allt de har, allt sitt bästa, så det är bara att ta emot och njuta.

Bandets åttonde studioalbum och mitt första Dark Tranquillity-album, Fiction, innehåller både melodiska låtar som The Mundayne and the Magic och Misery's Crown och "speedigare" spår som Focus Shift och Blind at Heart. Det var från början ingen självklarhet att bejaka Mikael Stannes djupa growl, men nu har det närmast blivit ett behov ;) På ett par låtar överraskar han med "ren" sång, t ex i Misery's Crown, vilket ger en stark kontrastverkan. Öppet, enkelt, sårbart.

Många av spåren har oerhört vackra melodier, favoriten just nu är Inside the Particle Storm, där både text och musik är skrivna av gitarristen Niklas Sundin. Annars skriver sångaren alla texterna, och Stannes texter har både tyngd och finess. Texter är viktiga, och dessa kan avlyssnas under lång tid, få sjunka in så småningom, t ex Icipher fäster djupt i hjärtat. De vackra melodierna förstärks också när keyboard-tonerna trillar in och stillsamt river sönder de tunga metalljuden. Mycket behagfullt...

Finns inte Fiction inne på biblan får du här lyssna på Focus Shift från Youtube så länge:

Metallica

Har du fått tag i biljett till Metallica? Inte jag, fast jag köade ett par timmar - på nätet. Nå, jag tänker uppmärksamma dem ändå med anledning av konserten i Stockholm på torsdag.

Man kommer bara inte runt dem. De har för alltid påverkat rockhistorien. Snacka om "levande legender"! Medan andra band i deras generation återförenas idag, har Metallica hållit igång i stort sett hela tiden under de 26 åren sen gruppen bildades. Både sångaren James Hetfield och Lars Ulrich på trummor har varit med ända sedan dess. Imponerande på alla sätt. Ett par favoriter, från YouTube:

Här en röjig liveversion av Master of Puppets


Och som kontrast får du här Nothing Else Matters i samarbete med symfoniorkester.


Å, vad jag ville se dem!

På biblan kan du förstås låna material både av och om Metallica

Hultsfreds bästa. Dag 3

Sen kväll igår - sen morgon idag... Vår konsertdag startade därmed inte förrän halv fem på eftermiddagen. Och då med Neverstore, en ung rocktrio från Hjo som släppte sitt första album i januari i år. Mycket spelglädje, mycket publikglädje och alldeles "lagom" trångt i Teaterladan den här gången. "Vad snälla ni är" utbrister sångaren Jacob Widén förvånad(?) när pubiken begär in dem på scen en extra gång.

Säkert! är den nya uppenbarelseformen av Hello Saferide, dvs Annika Norlin i svensksjungande tappning. Mogen musik med visst sting i texterna. På biblan finns båda hennes album.



Men sen blir det varken säkert, moget eller städat. Snarare tvärtom: osäkrad, "skitig" deathpunk signerad norska Turbonegro.
Hank von Helvete, Pål Pot och de andra är allt utom måttfulla eller smakfulla och slaktar också glatt svensk självgodhet när de gör om Emil-visans text: "Hujedamej sån bög han var..." osv. Bra? Underhållande i alla fall...

Dagens dos av melodisk death metal får göteborgsbandet Avatar stå för, med Johanes Eckerström som growlande frontman. "Jasså, ni såg Korn häromkvällen? Men nu ska ni få riktig metal!" Den samspelta gruppen headbangar igång stora delar av publiken till ett gemensamt rytmiskt röj. Några goda smakbitar finns på bandets MySpace där särskilt My Shining Star rekomenderas.

Jonas Jarlsby, Avatar
The Ark spelar på Hawaiiscenen. Men vi är inte där... . Vi hör dem iofs på avstånd, men ångrar oss inte av det. Kan väl låna hem plattorna när vi kommer hem om vi blir sugna på att lyssna till deras lite jamsiga "schlagerrock". I stället väljer vi att vara på plats vid Pampasscenen i god tid före det som för oss blir festivalens sista spelning. Yngsta Klanmedlemmen vill ha bästa placeringen här och det är enda gången vi tar oss tid bara för att vänta in något. Å andra sidan har vi det rätt mysigt under paraplyet när vi äter thaimat i duggregnet.

Amy Lee, EvanescenceLördagens absoluta höjdare, och en av höjdpunkterna på hela festivalen är Evanescence och sångerskan Amy Lee som är helt storartad. Hon har en imponerande kapacitet och scennärvaro. Häftigt hårdrockande harmonier växlar med finstämd sång och flygelspel. Vi får del av låtar som Lithium och Bring me to life från bandets båda senaste plattor, men också My Immortal som spelades in redan till bandets första demoplatta, Origin. Publiken bara älskar Amy Lee och Evanescence musik, och ut från scenen sprider sig en stämning som, trots regnet och den tilltagande kylan, håller oss varma. Strålande bra!

Evanescence senaste album The Open Door på biblan.