Dia Psalma - punkens allsångskungar

Politisk punk i danspalatset Nalen - men nu är väl världen ur led i alla fall!


För mig passade dock Dia Psalmas oborstade allsångspunk förträffligt bland väggspeglar, guldfärgade pelare och parkettgolv på Nalen.

Vad publiken var ute efter framgick mycket snart. Efter förbandet Torpedos framträdande, ljöd allsången redan glatt till mellanspelsmusiken med Alice Cooper, In Flames med flera i högtalarna. Så när Stipen, Ztikkan, Ulke och Pontus äntrade scenen hann de knappt börja innan publiken ville ta över sjungandet.

Från nya plattan, Djupa Skogen, gavs bland annat Blod, Som man är, Här & nu och Norrsken. Allsångsfaktorn var hög redan här, men gensvaret var gång en gammal låt togs upp visade att Dia Psalmas publik ännu är ganska nostalgisk. Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar, Kalla Sinnen drog ner jubel och när det var dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel kunde Ulke koncentrera sig på sitt gitarrspel - publiken skötte själva det mesta av sjungandet.

Bandet valde en perfekt mix med en viss övervikt av gammalt men ändå ett gott antal nya låtar. Som i sin tur alldeles säkert snart kommer sjungas, av nya och gammla fans, med samma galna glädje som de tidiga låtarna.

Ztikkan
Dia Psalma på biblan.

Korståget når oss om en knapp månad...

Den länge motsedda fem band starka Black Crusade-turnén, med Machine Head, Arch Enemy, Trivium, Shadows Fall och Dragonforce når Arenan, Fryshuset den 11 december. Men redan nu har korståget kryssat runt bland annat i de australienska environgerna. På Werock kan du läsa Tomasz Swiesciaks initierade rapport från Sydney-spelningen.

Trivum såg jag för ett år sedan som förband till Iron Maiden och nu ser jag framför allt fram emot Machine Head och Arch Enemy, som har presenterats tidigare här på bloggen. Dragonforce blir alldeles säkert roligt att se. Deras låtar brukar göra en på gott humör (fast den ena låten ofta är den andra rätt lik ;).

Nedan en fin låt från Machine Head, "Now I Lay Thee Down" från senaste albumet The Blackening, med tema ur Romeo och Julia...

Svarta änglar och norska djävlar

Efter veckors velande beslöt vi slutligen att gå och se Dimmu Borgir med förband på Arenan. Visst har jag varit sugen på att se de norska svartrockarna, men det som blev tungan på vågen var att Göteborgs änglar (nä, inte Blåvitt ;) annonserades som förband. Efter att ha levt med Engels debutplatta i öronen de senaste veckorna var utsikten att också få se dem live alltför lockande för att struntas i.
Dessa rutinerade musiker som tidigare spelat i band som Passenger, Evergrey och Lord Belial har med albumet Absolute Design skapat en stark debutplatta, men som liveband är de ett strå vassare ändå! De bjuder på sju låtar från plattan, börjar med inledande In Splendour och slutar med albumets avslutningslåt Seven ends. Däremellan bland annat Scyth, Propaganda och den fantastiska Calling Out, som du kan se med video på deras Myspace. Engel var det band som utifrån förutsättningarna gjorde kvällens skönaste spelning.

Amon Amarth ska jag nog inte kommentera alltför högljutt, då riskerar jag väl att få en hoper vilda vikingar mot mig. Nå, ändå kul att ha sett dem, så långt kan jag sträcka mig...

In Sorte Diaboli
Dimmu Borgir, Norges black metal-stolthet sedan 15 år, ställer till en hejdundrande show framför den handbollsplan som Arenen egentligen är. Sångaren Shagrath mäktar att matcha stämningen i den gothiska skräckkatedral som scenbygget konstituerar. Och där är djävulen personifierad i fonden. Scengodis i all ära, men det är musiken som gör Dimmu stora och då ska, förutom sångaren, särskilt nämnas keyboardisten Mustis, som finns där hela tiden, och kliver fram vid vissa, alltid de rätta, tillfällena. Musikerna på scen signalerar en samspelt och stridsvan sexmannastyrka. Rutinerade till perfektionism men med en grundmurad glöd i utspelet.

På Werock kan du läsa om Dimmu Borgirs spelning i Lund tidigare i veckan och en recension av Engels nya album.

Samma gamla Dia Psalma!

Och det är bra det. Inte vill vi ha några stora förändringar där inte. Det blir "mer nerv" men "vemodet finns kvar" lovade trummisen Stipen för ett tag sedan. Ja, vackert och vemodigt så det förslår är det på nya plattan.

Texterna är så rakt på sak att man först bara studsar, "Nu får ni precis det ni vill ha, en skendemokrati från CIA". Ja, men jävlar - ursäkta - ibland är det så skönt att någon säger saker sådär bara rakt på, helt utan metaforer och omskrivningar. Här finns inga dolda budskap, allt är naket och avklätt. Även musiken. Jag älskar det!

Ändå måste jag utse den kanske minst genomskinliga låten, Spelet Helvetet, till plattans bästa. Dia Psalma låter som Dia Psalma och det är jag mer än nöjd med. Och om ett par veckor ser vi dem spela på Nalen. Hoppas på både gammalt och nytt då.

Här får du Vi Svartnar, en gammal goding i skränig liveversion.


Dia Psalma på biblan.

Förförande finsk metal på Fryshuset

Hes och ont i halsen, småsvettig och helt skakis.
"Håller du på att bli sjuk?" Nä, inte alls, men vi har varit på Apocalypticakonsert :)
"Cellofrossa" på Fryshuset utbryter när Apocalypticas fyra el-cellister tillsammans med sin till lika delar vilda och skickliga trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal .
Perttu Kivilaakso

Apocalyptica spelar på Klubben, eller "kuben" som jag vill kalla lokalen, lika hög som bred som djup. Av outgrundlig anledning flyttades spelningen ner hit från det större Arenan och stället är proppfullt. Inte gör det mig något, Klubben har blivit en favoritlokal, här har man närkontakt med bandet och sinnesintrycken fyller upp hela ljud- och synfältet.
Eicca Toppinen
Bandet börjar med en vild och galen version av öppningsspåret på nya plattan, Worlds Collide. De fortsätter med en blandninga av äldre låtar, såsom förra plattans Life Burns och Metallicalåtarna Seek & Destroy och Enter Sandman vilka blandas med nya låtar som Last Hope, förstasingel, I'm not Jesus och Bowie-covern Helden (Heroes). Allt instrumentalt, och i ett alltmer uppskruvat tempo tills hela publiken är lika galen som musikerna och verkligheten utanför Kuben är långt borta. Andningspauserna i form av t ex de mjukare Nothing else Matters och Bittersweet ökar bara intensiteten i upplevelsen.
Mikko Sirén
Ni vet, rutinerade artister har inga problem att fyra av intensiva och bländande leenden mot publiken, det ingår så att säga. Men när den som för närvarande inte har uppmärksamheten på sig, utan kanske sitter och torkar svetten ur ögonen, när ett ganska inåtvänt mjukt leende sprider sig över hans ansikte och ögonen lyser, då är det glädje, då känner vi i publiken att vi, äntligen, också fått ge något tillbaka till dem som ger oss denna makalösa musikupplevelse.
Paavo Lötjönen
Ikväll var första gången i mitt liv som jag har bråkat med en vakt..., när jag försökte sno åt mig ett ex av spellistan efter konserten. Den låg ju bara där och skrotade på scenkanten. Men det fick jag inte. Småsnålt tycker jag ;)
"Life Burns", Antero Manninen

Läs en längre rapport, och även en recension av senaste plattan, på Werock.

Extrem litteratur för extrema metalfans

Extreme Metal. Music and culture on the edge - en exklusiv bok för ett fåtal?

Vem är mannen på bilden?
Den är exklusiv inte för att den skulle vara svår att få tag i, nej både Adlibris och Bokus har den både i inbundet (extremt dyrt!) och häftat (överkomligt) format. Det som gör den "exkluderande", är att den riktar sig till en mycket begränsad läsekrets enligt min mening. Boken bygger på en doktorsavhandling av författaren, Keith Kahn Harris, och är i sig också mycket akademiskt skriven.

Harris gör en sociologisk analys av "extreme metal"-scenen, dess utövare, intressenter och marknad. Han är själv rätt involverad, bland annat som skribent i tidskriften Terrorizer, men lyckas hålla objektiviteten utan att behöva distansera sig. Ett nyckelord i analysen är "transgression", överskridande/överträdande, i olika bemärkelser. Sverige är väl representerat i boken, som ett exempel på ett land med liten befolkning och en omfattande metalscen. (Vem är mannen på omslagsbilden?)

Svårläst bok helt klart. Men är du nu ett heltokigt metalfans, gärna med dragning till de mer "extrema" formerna (till vilka Harris räknar death, black och thrash) och dessutom ett extremt informationsfreak, ja, då är detta årets julklapp till dig :) En helt jobbig bok att läsa, men vilket utbyte den ger när man väl kommer in i den!

Några högskolebibliotek har boken.

Pain och Zonaria turnerar

Pain, dvs Peter Tägtgren med musiker, släppte senaste albumet Psalms Of Extinction i våras och är nu ute på turné i Europa, med Zonaria som support. Du kan följa Zonaria-basisten Marcus Åkerbos turnéblogg på Werock. På Klubben i Stockholm spelar de torsdag 1 november.

Pain - Zombie Slam
Zonarias första fullängdsalbum Infamy and the Breed kom nu i september. Här ett smakprov från den.

Zonaria - Rendered in Vain

Behemoth-godis

Lite bilder och recensionslänkar från Behemoths spelning förra veckan.

Nergal

Liverecension på Bandit Rock, Metallbibliotekariens blogg och på Werock.

Inferno

Orion

Seth

Baloo-syndromet

"Och hur tror du" säger Bagheera till Baloo som just gett Mowgli en fet smäll, "och hur tror du egentligen att dina elever ska komma ihåg vad du lärt dem, när du har knockat dem?"

Nergal. Foto: Olga Wiącek, Wikipedia

Och hur tror du, Nergal, att fansen ska fatta ett dugg av vad sångerna handlar om (det är viktigt säger han), när du och Behemoth fullständigt blåser ut hjärnan ur skallen på publiken under spelningen. Med musiken ännu dunkande i mina ådror - och lite av Orions "blodstänk" på mina armar - är jag väldigt mycket känsla och sinne och väldigt lite förnuft och tanke i denna nattliga timme :)

Inferno. Foto: Olga Wiącek, Wikipedia

"And Behemoth is all about peace and love" säger Adam Nergal Darski. Okey, i kväll har Behemoth all min kärlek!

Kvinnliga röstresurser

Kvinnlinga sångare i metalband är ganska ovanliga. Och ännu färre är de kvinnor som growlar.

Angela Gossow
Foto: Matthias Bauer,Wikipedia

Men det finns några stycken såsom Laura Nichol i Light This City, Maria Abaza i ryska bandet Merlin och inte minst tyska Angela Gossow i det i övrigt svenska bandet Arch Enemy. Arch Enemy har just släppt sitt sjunde album Rise of the Tyrant. En recension av albumet kan du läsa på WeRock.

Det här bandet verkar i den melodiösa dödsmetall-fåran som så många svenska band är så bra på. Det är tungt, hårt och snabbt, men samtidigt finns mycket melodi och sköna passager. Och man kan inte annat än bli glad över den väna sångerskans kraftfulla röstresurser. Det ska bli riktigt spännande att se bandet live i Black Crusade-turnén i december!



Inledningsspåret "Blood on Your Hands" kan du höra på bandets MySpace.







Arch Enemy på biblan.