Hultsfreds bästa. Dag 2, kvällen

D ...ark. Inte The Ark, nej. Dark Tranquillity väntar vi på under kvällen. Men helt OK i väntan är Wolfmother från Australien och en överraskning på Atlantisscenen.

Slinker in på ett nästan folktomt Atlantis där en märklig akt benämnd You say party! We say die! underhåller. Vartefter fylls lokalen på ganska bra. Då jag i efterhand lästa på kan jag berätta att detta femmannaband kommer från Kanada och spelar "dance-punk", (ny genre att hålla reda på igen, men OK, om ni säger så, så...). Deras andra album, Lose All Time, gavs ut i mars i år. Somt nytt fastnar, somt, likt detta, roar för stunden. Lite uppåtmusik att bli glad av var det i alla fall :-)

De tre grabbarna i Wolfmother, fyller ut hela Pampasscenen med sin hårdrock med dragning åt det psykedeliska. Den australiensiska trion var i Sverige senast i höstas då de spelade på Debaser, Stockholm. Influenser från Black Sabbath, Led Zeppelin, Jimmi Henrix med flera läcker in i ljudbilden och ger ett säreget, men tilltalande, sound med bluesdragningar och inslag av klassisk rock.

Nu borde det vara dags att dra sig ner mot Hawaiiscenen och Ozzy Osbourne, det tycker resten av Hultsfredspubliken men vi väljer att gå "hem" ett tag och ladda inför senare kvällen. Så mer om Ozzy får du inte av mig men du kan läsa så mycket du vill i biografin Into the void (2004)!

Klockan 02.00 är vi tillbaka för att se dagens höjdpunkt, Dark Tranquillity. Jag är svag för det mesta av den melodiska death metal som kommer från Göteborgsområdet (jag ska inte jämföra dem med In Flames...). Dark Tranquillity har varit aktiva sedan 1989 och fyra av de sex nuvarande bandmedlemmarna är kvar sedan dess. Nuvarande sångaren Mikael Stanne var gitarrist de första åren men tog över sången 1994 efter Anders Fridén, numera i In Flames (inte jämföra!). Deras nionde album, Fiction, kom i våras och har hyllats av kritiker.

De högt uppskruvade förväntningarna inför spelningen uppfylls tillfullo. Musiken, sången, scenshowen, allt samverkade till en fantastisk helhetsupplevelse (tyst med dig, inget om In Flames nu...). Stanne är en oerhört stark scenpersonlighet och som om det inte vore nog att ha honom på scenen förstärks närvaron av jätteprojektioner av sångaren i Jesusliknande poser i ljusspelet bakom bandet. Avslutningsvis kommer han också ner till folket, där det är många som gärna vill vidröra "Jesus". Dark Tranquillity förmedlar en genuin scen- och spleglädje och toppar klart dagens festivalspelningar.

(DE ÄR JÄTTE-JÄTTEBRA, MEN ÄNDÅ INTE RIKTIGT LIKA GOA SOM IN FLAMES!) Struket i cencurhanteringen.

Om inte Fiction har kommit till biblioteket ännu så gör den det snart...