Årets fem bästa live-spelningar

Men, va mycket bra grejer vi har sett i år!
Svårt att välja ut de bästa, men Apocalyptica var en så alldeles unik upplevelse att jag inte tvekar att utse den konserten till årets allra yppersta.

Apocalyptica (Klubben, 19 oktober)
"...de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas... Det finns helt enkelt inget mer att önska"
mer på Werock

Enter the Hunt (Hultsfred, 14 juni)
"Efter den första spelningen på festivalens första dag skulle jag kunnat åka hem – och vara helt nöjd med vad jag fått ut av Hultsfredsvistelsen! Det var nämligen de absoluta favoriterna Enter the Hunt som inledde hela festivalen. Har du ännu inte sett detta band live så har du inte upplevt svensk metal när den är som allra bäst."
mer på Bandit Rock

Behemoth (Klubben, 10 oktober)
"...sångaren Nergal är hela tiden ytterst närvarande och Behemoths självklara mittpunkt. Inferno ser ut att leka bakom sitt trumset, hur han lättsamt ”dansar” fram sitt enormt tunga driv. Synbild och ljudbild hänger bara inte ihop för mig!
...och konserten blir den gemensamma skapelse mellan band och publik som gör en sån här kväll till en rent bortryckande upplevelse."
mer på Bandit Rock

Foto: Cato Edvardsen, Wikipedia

In Flames (Cupolen, Linköping, 23 mars)

"Metal-koma: det tillstånd du befinner dig i när du har sett ett av världens bästa metalband i en helkvällskonsert, och de uppfyllde alla de musikaliska förväntningar du inte ens visste att du hade. Efter denna afton med In Flames i Linköping är känslan bara 'Vill inte vakna upp ur detta tillstånd'..."
från Wikipedia

Dia Psalma (Nalen, 16 november)
"...en perfekt mix med en viss övervikt av gammalt men ändå ett gott antal nya låtar ...när det var dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel kunde Ulke koncentrera sig helt på sitt gitarrspel - publiken skötte själva det mesta av sjungandet."
mer här på Bloggen

Å så all de fantastiska spelningar som ändå inte kom med på listan som t. ex. Dark Tranquillity och Evanescence på Hultsfred, Billy Talent, Dimmu Borgir och, nu senast, Black Crusade på Arenan, 30 Seconds to Mars med Linkin Park på Globen osv, osv...

Svart korståg och ljus lucia

Äntligen var det dags för The Black Crusade, en helkväll på Arenan med bland annat tungviktarna Machine Head, Trivium och Arch Enemy.
Vi drog dit med hela Lilla Klanen, var och en med sina förväntningar. Och alla fick dem uppfyllda genom det batteri av skön metal som kvällen bjöd på. Klart att Machine Head var kvällens huvudattraktion men att få se Arch Enemy med den fantastiska Angela Gossow i spetsen var för min del en av aftonens absoluta höjdpunkter. Trivium, som vi såg senast som förband till Iron Maiden i Globen för ett år sedan, gav ännu mer ikväll, i det mindre format som Arenan erbjuder. Och denna samling tung metal avbröts mitt i, av det vansinnigt studsade, hoppande, lekande Dragonforce. Härlig "pausunderhållning" som tillät en att också dra på smilbanden under kvällen.

Vill du läsa mer om turnén finns det en längre rapport hos Metallbibliotekarien om motsvarande kväll i Köpenhamn, och snart även på Werock.

Detta är inte ett julklappstips...

Kanske gör du som jag och försöker fira så lite jul som möjligt? Och då tänker inte jag försöka bidra till den allmänna köphetsen i dessa mörka tider.


Det kan dock aldrig vara fel med lite tips om nya skivsläpp. Färska recensioner om en massa nytt, bland annat All Ends, Gamma Ray och Opeth, kan du läsa på Werock.


Här finns också en intervju med Niclas Engelin från göteborgsbandet Engel som jag senast skrev om i samband med deras spelning på Arenan.

En skälvning genom hjärtat

Nattsvart, själfullt, grymt och vackert. Detta är Tremor, norsk black metal i en av sina svartaste, vackraste skepnader.

Ole Alexander Myrholts musik breder ut en tung matta av misströstan för den som ser den sidan av myntet, och för den som törstar efter hopp finns ytterst lite lys i det kompakta mörkret. Ändå rymmer ''This is Primitive Hate'' också rösten av en stark själ som strävar att i motstånd säga ja till livet.

Myrholt är sångaren som tillsammans med Tony Eugene Tunheim i konstellationen Enslavement of Beauty senast skapade den olidligt vackra ''Mere Contemplations''. Tremor är Myrholts eget projekt sedan tidig ungdom och fjolårets debutplatta känns också mycket personlig.

Jag trodde aldrig att denna starkt svärtade metal skulle hugga tag så i mitt hjärta, men... Likheterna med ''Mere Contemplations'' är få, förutom rösten, men båda dessa album är ytterst blodfulla och ytterst levande, även när temat, särskilt hos Tremor, inte sällan är döden.

Ingen Tremor-video tillgänglig än, men...

Enslavement of Beauty - I Dedicate My Beauty to the Stars (Traces O'Red)

Ännu ej på svenska bibliotek men både Tremor och Enslavement of Beauty går att beställa från INRI Unlimited

In Flames

Jag berättade tidigare om hur vi under hösten kunnat följa In Flames studioarbete med kommande plattan på deras Myspace. De första dagboksvideorna var kanske lite trevande, med inflyttningsbilder från nya studion osv. Men nu har det riktigt tagit fart och det bjuds bland annat på en del spännande musiksnuttar för oss In Flames-tokar!

Dessutom pågår en liten följetongsskräckis, en riktig roande rysare... Ja, spana in inslagen från start så missar du ingenting. Eller se senaste videon nedan. Mer naket än så här lär det inte bli på Kims blogg, så passa på ;)


In Flames Studio Diary - Episode Eleven


In Flames på biblan

W.A.S.P. i Östersund

Östersund, 2007 Foto: Erik Sundberg
Man kan ju inte jämt vara överallt där man vill vara... Speciellt svårt kan det till exempel vara för en anekterad 08:a att befinna sig i Östersund just då legendariska W.A.S.P. spelar där.

Blackie Lawless, 2006 Foto: Espen Mills, Wikipedia
Tur då att det finns andra som levandegör spelningen åt oss. Läs Erik Sundbergs recension på Werock, så får du en aning om känslan även om du, som jag, inte kunde vara på plats.

Stavanger, 2006 Foto: Espen Mills, Wikipedia

Dia Psalma - punkens allsångskungar

Politisk punk i danspalatset Nalen - men nu är väl världen ur led i alla fall!


För mig passade dock Dia Psalmas oborstade allsångspunk förträffligt bland väggspeglar, guldfärgade pelare och parkettgolv på Nalen.

Vad publiken var ute efter framgick mycket snart. Efter förbandet Torpedos framträdande, ljöd allsången redan glatt till mellanspelsmusiken med Alice Cooper, In Flames med flera i högtalarna. Så när Stipen, Ztikkan, Ulke och Pontus äntrade scenen hann de knappt börja innan publiken ville ta över sjungandet.

Från nya plattan, Djupa Skogen, gavs bland annat Blod, Som man är, Här & nu och Norrsken. Allsångsfaktorn var hög redan här, men gensvaret var gång en gammal låt togs upp visade att Dia Psalmas publik ännu är ganska nostalgisk. Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar, Kalla Sinnen drog ner jubel och när det var dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel kunde Ulke koncentrera sig på sitt gitarrspel - publiken skötte själva det mesta av sjungandet.

Bandet valde en perfekt mix med en viss övervikt av gammalt men ändå ett gott antal nya låtar. Som i sin tur alldeles säkert snart kommer sjungas, av nya och gammla fans, med samma galna glädje som de tidiga låtarna.

Ztikkan
Dia Psalma på biblan.

Korståget når oss om en knapp månad...

Den länge motsedda fem band starka Black Crusade-turnén, med Machine Head, Arch Enemy, Trivium, Shadows Fall och Dragonforce når Arenan, Fryshuset den 11 december. Men redan nu har korståget kryssat runt bland annat i de australienska environgerna. På Werock kan du läsa Tomasz Swiesciaks initierade rapport från Sydney-spelningen.

Trivum såg jag för ett år sedan som förband till Iron Maiden och nu ser jag framför allt fram emot Machine Head och Arch Enemy, som har presenterats tidigare här på bloggen. Dragonforce blir alldeles säkert roligt att se. Deras låtar brukar göra en på gott humör (fast den ena låten ofta är den andra rätt lik ;).

Nedan en fin låt från Machine Head, "Now I Lay Thee Down" från senaste albumet The Blackening, med tema ur Romeo och Julia...

Svarta änglar och norska djävlar

Efter veckors velande beslöt vi slutligen att gå och se Dimmu Borgir med förband på Arenan. Visst har jag varit sugen på att se de norska svartrockarna, men det som blev tungan på vågen var att Göteborgs änglar (nä, inte Blåvitt ;) annonserades som förband. Efter att ha levt med Engels debutplatta i öronen de senaste veckorna var utsikten att också få se dem live alltför lockande för att struntas i.
Dessa rutinerade musiker som tidigare spelat i band som Passenger, Evergrey och Lord Belial har med albumet Absolute Design skapat en stark debutplatta, men som liveband är de ett strå vassare ändå! De bjuder på sju låtar från plattan, börjar med inledande In Splendour och slutar med albumets avslutningslåt Seven ends. Däremellan bland annat Scyth, Propaganda och den fantastiska Calling Out, som du kan se med video på deras Myspace. Engel var det band som utifrån förutsättningarna gjorde kvällens skönaste spelning.

Amon Amarth ska jag nog inte kommentera alltför högljutt, då riskerar jag väl att få en hoper vilda vikingar mot mig. Nå, ändå kul att ha sett dem, så långt kan jag sträcka mig...

In Sorte Diaboli
Dimmu Borgir, Norges black metal-stolthet sedan 15 år, ställer till en hejdundrande show framför den handbollsplan som Arenen egentligen är. Sångaren Shagrath mäktar att matcha stämningen i den gothiska skräckkatedral som scenbygget konstituerar. Och där är djävulen personifierad i fonden. Scengodis i all ära, men det är musiken som gör Dimmu stora och då ska, förutom sångaren, särskilt nämnas keyboardisten Mustis, som finns där hela tiden, och kliver fram vid vissa, alltid de rätta, tillfällena. Musikerna på scen signalerar en samspelt och stridsvan sexmannastyrka. Rutinerade till perfektionism men med en grundmurad glöd i utspelet.

På Werock kan du läsa om Dimmu Borgirs spelning i Lund tidigare i veckan och en recension av Engels nya album.

Samma gamla Dia Psalma!

Och det är bra det. Inte vill vi ha några stora förändringar där inte. Det blir "mer nerv" men "vemodet finns kvar" lovade trummisen Stipen för ett tag sedan. Ja, vackert och vemodigt så det förslår är det på nya plattan.

Texterna är så rakt på sak att man först bara studsar, "Nu får ni precis det ni vill ha, en skendemokrati från CIA". Ja, men jävlar - ursäkta - ibland är det så skönt att någon säger saker sådär bara rakt på, helt utan metaforer och omskrivningar. Här finns inga dolda budskap, allt är naket och avklätt. Även musiken. Jag älskar det!

Ändå måste jag utse den kanske minst genomskinliga låten, Spelet Helvetet, till plattans bästa. Dia Psalma låter som Dia Psalma och det är jag mer än nöjd med. Och om ett par veckor ser vi dem spela på Nalen. Hoppas på både gammalt och nytt då.

Här får du Vi Svartnar, en gammal goding i skränig liveversion.


Dia Psalma på biblan.