"Håller du på att bli sjuk?" Nä, inte alls, men vi har varit på Apocalypticakonsert :)
"Cellofrossa" på Fryshuset utbryter när Apocalypticas fyra el-cellister tillsammans med sin till lika delar vilda och skickliga trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal .
Apocalyptica spelar på Klubben, eller "kuben" som jag vill kalla lokalen, lika hög som bred som djup. Av outgrundlig anledning flyttades spelningen ner hit från det större Arenan och stället är proppfullt. Inte gör det mig något, Klubben har blivit en favoritlokal, här har man närkontakt med bandet och sinnesintrycken fyller upp hela ljud- och synfältet.
Bandet börjar med en vild och galen version av öppningsspåret på nya plattan, Worlds Collide. De fortsätter med en blandninga av äldre låtar, såsom förra plattans Life Burns och Metallicalåtarna Seek & Destroy och Enter Sandman vilka blandas med nya låtar som Last Hope, förstasingel, I'm not Jesus och Bowie-covern Helden (Heroes). Allt instrumentalt, och i ett alltmer uppskruvat tempo tills hela publiken är lika galen som musikerna och verkligheten utanför Kuben är långt borta. Andningspauserna i form av t ex de mjukare Nothing else Matters och Bittersweet ökar bara intensiteten i upplevelsen.
Ni vet, rutinerade artister har inga problem att fyra av intensiva och bländande leenden mot publiken, det ingår så att säga. Men när den som för närvarande inte har uppmärksamheten på sig, utan kanske sitter och torkar svetten ur ögonen, när ett ganska inåtvänt mjukt leende sprider sig över hans ansikte och ögonen lyser, då är det glädje, då känner vi i publiken att vi, äntligen, också fått ge något tillbaka till dem som ger oss denna makalösa musikupplevelse.
Ikväll var första gången i mitt liv som jag har bråkat med en vakt..., när jag försökte sno åt mig ett ex av spellistan efter konserten. Den låg ju bara där och skrotade på scenkanten. Men det fick jag inte. Småsnålt tycker jag ;)
Läs en längre rapport, och även en recension av senaste plattan, på Werock.
