"30 SECONDS TO MARS är Jared Leto - sångare, gitarrist och frontfigur - och ikväll dessutom lekpappa, allsångsledare och allmän publikdomptör" skrev jag på WeRock.
Den strama elegansen i det estetiska uttrycket som bandet hade 2007, då de var här som förband till LINKIN PARK är utbytt mot humor och lekfullhet. Den översvulstiga musiken fungerar ypperligt tack vare den värme som sprids från scen och reflekteras tillbaka från den intensivt närvarande publiken.
Att inte MAIDEN toppar listan betyder inte att jag ändrat åsikt om dem som kanske världens bästa liveband. Men denna lista handlar, som tidigare poängterats, om live-upplevelser och att klafsa omkring upp till anklarna i lera medan regnet tsunamivräker ner över en sedan åtskilliga timmar, ger liksom inte den rätta glansen åt konserten ifråga.
MAIDEN övertygade dock som alltid och bidrog, trots förutsättningarna, till att göra festivalen oförglömlig.
Sonispherefestivalens starkaste intryck - förutom regnandet då ;) - stavades SLAYER.
"Dave Lombardo är makalös bakom sitt trumset, gitarristen Kerry King helt oförliknelig. Resten av dagen är bonus, ingen dålig bonus men ändå, jag känner att om vädret skulle tvinga mig härifrån kan jag ändå vara helt nöjd med dagens festivalupplevelse" skrev jag när jag utnämnde SLAYERs spelning till Sonispherefestivalens höjdpunkt.
"DEFTONES musik växer från att på skiva vara mycket bra, till att bli ett formligt monster på scen. Svettigt, intensivt och närgånget. Chino Moreno drar igång med ett helvetesskrik som sätter standard för två timmars vansinnesfärd i DEFTONES ljudvärld."
Detta var en konsert som överträffade mina förhoppningar rejält. Jag hade snarare större förväntningar på de två förbanden KHOMA och COHEED & CAMBRIA, som båda var mycket bra men tillsist visade DEFTONES ändå tydligt vilket som var kvällens slående huvudakt.
Det var aldrig någon tvekan eller konkurrens om att OPETHs jubileeumskonsert är årets liveupplevelse. Tre timmars kalasspelning utan förband eller gäster. Här var det OPETHs musik och dess 20-åriga historia som ensamt bildade det centrala temat och vi fick frossa i först hela albumet "Blackwater Park" och därefter ett pärlband av låtar från samtliga bandets album.
Känslan av intimitet och upprättandet av ett "vi" mellan band och publik var högst påtagligt. En makalös musikalisk "hemma hos"-upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar