Finska favoriter släpper nytt

Tre "galna" finska el-cellister och en likaledes "galen" trummis. En del klassisk musik, en del klassisk metal och en del alldeles unikt eget. Detta hopkok bildar en fantastisk soppa vid namn Apocalyptica.

Ville Hermanni Valo, HIM
Foto Tuomas Vitikainen, Wikipedia

Men först några ord om det andra finska band om släpper nytt, nu på måndag, HIM. Det Ville Valo-drivna "love metal"-bandet kommer med sitt sjätte studioalbum. Låttitlar som Song or Suicide, Dead Lover´s Lane och Love in Cold Blood anger den drömska, melankoliska stämmningen. Efter att ha hört några av låtarna tycker jag albumet lovar bra, typisk HIM-musik. Sångaren dominerar stort som alltid och för dem som älskar Valos sång och androgyna utstrålning blir det här säkert ett läckert tillskott till HIM-samlingen.

Kiss of Dawn

Och här har vi någon som tycker att Ville Valo behöver speedas upp lite ;)
Kiss of Dawn, dubbel hastighet

Perttu Kivilaakso, Apocalyptica
Foto Stefan Füsers, Wikipedia

Det andra finska skivsläppet (som lär flyttats fram redan till idag?) är för mig "det första". Jag är svag för alla genreöverskridande aktiviteter och det här är något väldigt speciellt. Klassiskt skolade cellister som började med att ta sig an Metallica på sitt första album och sedan har utveckalt en ytterst egen och mycket märkvärd musik. Apocalyptica har ingen sångare men sång förekommer ofta på deras plattor. Nina Hagen, Max Cavalera, Ville Valo och Cristina Scabbia är några av de gästsångare de haft på olka låtar.

I'm not Jesus , första singeln från nya plattan Worlds Collide, gästas av sångaren Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour. Det låter "mer rock" och "mindre Apocalyptica" i mina öron. Men inte bättre eller sämre, kanske något mindre intressant än det brukar. Snart finns hela albumet att tillgå och nästa månad spelar de i Stockholm. Har längtat efter att se dem live bra länge, och nu ska det äntligen bli av! Apocalyptica kommer med säkerhet dyka upp här på bloggen igen, men för den som vill "träna" så länge ;)

I'm not Jesus


Apocalyptica på biblan

HIM på biblan

En liten parentes om Behemoth

Det är så kul! Jag hade så fantastiskt fel, och det är så härligt! Inte alls så där obefogat mycket ”blod och slask” som jag förberett mig på.

Nergal. Foto Adam Jędrysik, Wikipedia
Jag ber Nergal och bandet om ursäkt för mina låga tankar… Får skylla på min svaga engelska i kombination med sångarens grova growl, vilket gjort att jag haft noll koll på texterna innan jag började läsa i albumblad och på bandets webbsidor :) Intressant, helt enkelt. Fortfarande rätt läskigt, men intressant nog att kolla vidare på. Behemoths texter rör sig hela tiden i historiens och religionens sfär, eller rättare religionernas. Och det visar sig att sångare Adam "Nergal" Darski är en beläst låtskrivare med bland annat sex års historiestudier bakom sig. Återigen har jag alltså helt fel förväntningar, och får dem tungt motbevisade. Återkommer i frågan, det lovar jag!

Lite listlust :)

Tre fullkomligt värdelösa situationer att lyssna till Behemoth i:
* I köket, när resten av familjen ser på teve eller pluggar.
("Skruva ner ljudet!")
* På kontoret på jobbet, när biblan är öppen och ljudet läcker...
(fullständigt omöjligt)
* I bilen tillsammans med The Ark-fantasten :(
(...säger inget mer)

Tre faktiskt väldigt okey situationer att lyssna till Behemoth i:
* På jobbet när alla andra har gått hem och hela bygget är tomt. Högsta volym. :)
* Under svampplockningen i skogen när vårens efterlängtade, men numera enbart tröttande, fågelsång är utbytt mot The Apostasy i hörlurarna :))
* I bilen, på en låång omväg till jobbet bara för att hinna höra Inner Sanctum och Be Whithout Fear en gång till - och en gång till :D

In Flames i famnen på fansen...

Även de stora banden som kanske inte "behöver" det, använder kanaler som bloggar och MySpace för att skapa, om inte närkontakt, så i alla fall kontakt på halvdistans med fansen.
I våras, under Norge/Sverige-turnén körde In Flames en blogg med foton och kommentarer kring spelningarna och turnévardagen, men de bjöd också på egenkomponerade limerickar och bildgåtor. Fansen hängde på med kommentarer och egna påhitt. Kul grej och jag föreställer mig att även bandet har glädje av att också få en annan typ av gensvar än både de direkta ovationerna och kommentarer i gästboken som "...kom till Panama/Lettland/Eslöv, vi älskar er!!!!!"


Idag har In Flames lagt upp nya låten Abnegation på sin MySpace, den återfinns annars på samlingsplattan Viva la bands, Vol 2, där också band som The Bloodhound Gang, Dimmu Borgir och Kill Hannah huserar. Förväntningarna ställs rejält högt inför en ny låt av göteborgarna och Abnegation är en typisk och tydlig In Flames-låt, en av den "snälla" varianten. Inte samma bombkrevad som när förstasingeln på Come Clarity, Take this life, nådde öronen första gången för halvtannat år sedan. Men ack så mycket bättre än så mycket annat som så många andra gör...

In Flames lovar oss nu att via MySpace kunna följa med på resan härifrån och mot nya albumet. Första delen av videodagboken har annonserats till 10 september. Bandet har en stor portion humor, en stark värme och en smittande glädje vid framförandet av sin suveräna musik, så jag räknar med en både spännande och underhållande tur. Jag hänger på låset på måndag ;)

...och här är biblans In Flames-plattor.

Låttexter - och en smula Behemoth

Jag vet inte hur ditt förhållande till låttexter är. Mitt kan i alla fall emellanåt bli fullt av komplikationer. Jag kan bara inte bortse från textinnehållet i låtarna.

Det här har förstört mitt förhållande till flera band, t ex svenska Sabaton, som gör mycket medryckande speedig power metal men har ett bedrövligt textmaterial, så långt jag orkat kolla i alla fall. Ett ständigt förhärligande av krigsinsatserna under Andra världskriget, hur spännande är det?

Nåja, detta kan jag ta, Sabaton gör ändock ingen oundgänglig musik. Desto mer lider jag av norska black metal-bandet Enslavement of Beauty som gör så otroligt häftiga melodier, infernaliskt bra musik, men vars texter är, ja de är så minst sagt creepy (fast jag otycker om att använda engelska uttryck i svensk text). Jag bara njuter av musiken men törs knappt lyssna till vad de sjunger. Vad göra!?

Nu måste jag i varje fall ge mig i kast med Behemoths texter. Musiken har landat någonstans i magtrakten men sången tar fortfarande emot och jag tror att jag behöver veta vad "demonen" Nergal sjunger, för att kanske kunna ta den till mig. Och samtidigt är det nu denna min resa kan få ett helt abrupt slut, med tanke på hurdana black metal-texterna ofta är (blod och slask, blod och slask - jag finner oftast ingenting som talar till mig där. Ingenting.), och hur Behemoths videor stundom är utformade (mer blod och slask...;)!


Om denna blogg härefter blir totalt Behemoth-fri... Tja, då vet ni ungefär vad jag fann, eller hur?

"Punkens historia. En gång för alla." Nä, knappast - men kul ändå.

Det ska bli jättespännande den dag någon utanför punkens egen krets ger sig till att skriva punkens historia. Hittills tycks nämligen punkarna själva mer eller mindre ockuperat denna genre. Foto Rainer Theuer, från Wikipedia
Vanligare är ju att man tvärtom får efterfråga de egna deltagarnas erfarenheter när olika subkulturer beskrivs. Men här gäller alltså det omvända.

Phil Strongmans bok om punkens historia, Pretty Vacant : Punkens historia. En gång för alla., är mycket underhållande läsning om hur det var för de inblandade, framför allt på 70-talet. Stundvis får läsaren följa händelseförloppet timme för timme, scenröj för scenröj. Stundvis ges vida kommentarer om skeendets inverkan på världen och framtiden. Inga hämningar där inte.

Det är nöjsamt, men jag saknar i viss mån överblicken. Liksom i t ex Svensk punk 1977-81, Please kill me! och Punk: The whole story, vilka också mer eller mindre håller sig med, och nöjer sig med, ett innifrånperspektiv. Så jag ser fortfarande fram emot att så småningom få läsa punkens historia - i en version där förnuft går före känsla ;)

Japansk rock - kan det verkligen va nåt å ha?

Har du lyssnat på japansk rock? Alltså verkligen lyssnat, med öppna sinnen?! Det hade tydligen inte jag.
Men jag får faktiskt kapitulera. Här har jag småfnissat åt Yngsta Klanmedlemmen när hon lyssnar på J-rock: X-Japan, Moi dix mois, Malice Mizer osv. Jag fick dock ge mig för låntagarönskemålen och köpte hem Dir en greys senaste album, efter deras Stockholmsbesök i början av augusti. Den levererades till biblan strax innan jag skulle gå hem för helgen och - ja, den bara slank ner i väskan, oregistrerad och allt (det vete sjutton hur det gick till...;)

Jag böjer mig helt, japanerna i Dir en grey gör bra musik, mina fördomar var bara - just fördomar. Nedan min favorit på plattan så här inledningsvis, i Youtube-variant utan något egentligt videoinnehåll, men lyssna på musiken bara.

"Inget är skönare än att bli övertygad om att man har fel."
Fler smakprov från Dir en grey på Myspace.

Och här ser du när The Marrow of a Bone är tillgänglig på biblan.

Varsamt vemod från positivt Dia Psalma

I början av sommaren sände Bandit Rock en intervju med trummisen Stipen, där han utlovar ett återförenat Dia Psalma med "mer nerv", där "folkmusiksinslagen har tonats ner", det blir "inte lika mycket nyckelharpa" men "vemodet finns kvar".

Det blir "råare" men fortfarande trallvänliga refränger, man kommmer känna igen sig men ändå uppleva att Dia Psalma inte upprepar sig. Japp. Vad mer kan man begära? Det kunde varit jag som formulerat intervjusvaren själv, som min egen önskelista till bandet ;)

Och nog får man vemod så det räcker på den aptitretare bandet släppt inför nya albumet! Singeln "Som man är" är precis lika rättfram, känslig och ansvarstagande som Dia Psalma alltid kunnat vara, och vad väljer man att krydda anrättningen med? Jo, liveupptagningar av bland annat "Mördarvals" och tidernas värsta svenska eländesfolkvisedänga, "Det döende barnet": "se nu mor, nu kysser ängeln mig...", snyft. Om jag beklagar mig? - nähäej inte det minsta! Vem vill ha ett glättigt och förnöjt Dia Psalma, när man kan få ännu mera värmande vemod :)

Snart kan du hitta "Som man är" bland de andra albumen av Dia Psalma på biblan .

Lite mer Behemoth: sången

Musiken sliter och river, men sitter på något sätt ändå där den ska... Sången, däremot, skär och skaver i mina öron.

Sångaren, "demonen" Nergal, han vet nog precis vad han vill, det tvivlar jag inte en sekund om, men avståndet tycks oöverstigligt långt för mig att hitta fram till hans våglängd. Ändå fick lyssnandet en rejäl skjuts när jag sett denna mänsklig-görande intervju :)
(Jag undrar bara om någon strax före intervjun insåg att demonen gick omkring i änglavitt och slet fram första bästa mörka T-shirt, och drog över huvudet på honom. Med "Johnny Cash" på?? Va?! Det måste väl ändå vara någon annan Cash än den gamle countryräv jag associerar till?)

Islossning...?

Jag saknar någon sorts värme. I Behemoth. Det finns inte sällan en pregnant hetta, det klirrar emellanåt också av en isande kyla, men det saknas något att värma sig vid. Jag lyssnar gärna på dem (i lagom doser), jag kan även längta efter musiken och ser med allt starkare spänning och förväntan fram emot spelningen i oktober. Men jag hittar ingen värme...

Kanske islossningen ändå har börjat. Här kan ni ta del av mitt Behemoth-urval just nu:
Antichristian Phenomenon (från Thelema.6, 2000),
Decade of Therion (från Satanica, 1999), samt

Inner Sanctum (från Apostacy, 2007)
Tips till den känslige - lyssna bara och ge tusan i att titta på videorna ;)

Men nu behöver jag något mer än duttandet mellan Myspace och Youtube. Jag behöver "dränka mig" i Behemoth och frågan är om det är bäst att satsa på senaste albumet eller något/några av de tidigare. Helst både och förstås.

Rena rama radioreklamen!

Här blir det ohämmad reklam - för Bandit.
Alltså ReklamRadioReklam. Och jag som tycker reklam är värdelöst:
Fördyrar. Fördummar. Förenklar. Förnedrar. Förför också, i värsta fall. Men ändå...

Bor du i Stockholmsområdet och gillar rockmusik har du knappast missat Radio Bandit. Men bor du "utsocknes", dvs i resten av landet (eller världen), är det kankse inte lika självklart. Det är bara att skruva ner ljudet kvart över och kvart i varje timme (reklamdags) - så kan du resten av tiden njuta av konstant bra musik. På webben hittar du dem på Bandit 106.3.

Ett reklamfritt alternativ finns givetvis på biblan.

Ja, jag skäms inte att säga det (åjovars lite..., men bara lite ;), sedan Bandit startade för ett par år sedan har jag inte ens lust att slå över till TT-nyheterna en gång i timmen. Det finns ju tidningar, så varför belasta ljudorganet?!

Har du inte tid att lyssna dygnet runt? Ett absolut måste (och kanske tillräckligt) är BollnäsMartin i "För Tidigt" vardagar 6.00-10.00. (Jaså, är du inte vaken klockan 6?! Ingen fullgod ursäkt! - det är bara att ställa klockan :). Mer intelligent underhållning ges inte!

Och musik, som de egna "opluggade" versionerna, t ex:
Sober - Bandit unplugged
Attack - Bandit unplugged
Eller varför inte? Bamse i Metalizerversion!!!