Metallica på 10 sekunder

Vad säger man... :)

Strax utanför topp 10 (5) - COHEED & CAMBRIA

COHEED & CAMBRIA - "Year of the Black Rainbow"

Nånstans vid tredje plattan, "Good Apollo I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness", började jag följa bandets musikaliska saga som textmässigt bygger på sångaren Claudio Sanchez rymdberättelse om paret Coheed och Cambria. Den egentliga historien avslutades med förra plattan, medan årets album, det femte i ordningen, utspelar sig tematiskt före det första albumet.

Musikaliskt då? Jodå, även detta släpp har det mycket typiska COHEED & CAMBRIA-soundet och Sanchez röst är omisskännlig. Även om jag älskar den lite hysteriska tonen gillar jag att sångaren i detta album tillåter sig mer variation än tidigare. "Year of the Black Rainbow" är inte bandets bästa album, det innehåller en rad bra låtar men ändå ingen riktig topplåt, jämförbar med The Suffering från "Volume One: From Fear..." eller Running Free från "No World for Tomorrow". Som helhet håller plattan dock för många lyssningar.

Albumet gick intensivt i spelaren när det släpptes i våras och åker fram då ock då, inte minst nu inför spelningen på Arenan på måndag.

Ett urval från plattan hittar du på den med COHEED & CAMBRIA nu uppdaterad Spotifylistan.

Strax utanför topp 10 (4) - MÄBE

Den här listan med album som är bland de bästa av årets men ändå inte hamnar bland topp 10, visar sig bli en ganska spretig samling. Hittills har vi haft sleaze metal (CRASHDÏET), thrash metal (OVERKILL) och black metal (ABIGAIL WILLIAMS). Idag har vi kommit till en platta som jag inte ens vet om jag kan kalla hårdrock...

MÄBE – “...Söker Lögner Får Sanning Till Svar”

En fantastisk debutplatta! Men med så ruggigt mycket Thåström-känsla att det faktiskt länge blockerade mig från att till fullo kunna uppskatta albumet. Titeln “...Söker Lögner Får Sanning Till Svar” gör anspråk på utmärkelsen som årets skönaste (i konkurrens med BRING ME THE HORIZONs ”There Is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret”, vad säger man...?) och musiken är dämpad, naken och samtidigt med ljuvlig tyngd. Å så sjunger han på svenska och - även om rimmen ibland är rent ohemult nödiga - så smälter jag lite extra :)

"MÄBE, vad är det för namn? Och vem är han?" undrar man nog om man inte redan vet att "Mäbe" är smeknamnet för Mattias Johansson, tidigare gitarrist i DISSECTION och DEATHSTARS och numera alltså sångare och frontman i bandet MÄBE. (Man frågar sig ju lite hur det ska gå med den internationella lanseringen med ett sådant bandnamn och när man dessutom sjunger på svenska ...)

Jag blir också väldigt nyfiken på vad MÄBE ska göra efter detta, hur ett kommande album kan komma att se ut och låta. Hoppas verkligen att vi får se det och att den enorma potentialen i bandet och i låtskrivandet får utvecklas vidare.

Varsågoda, uppdaterad Spotifylista.

Liten BEHEMOTH-tävling

Hoppsan! Det damp ner två ex. av EP:n "Slaves Shall Serve" i postlådan. Antingen det nu var jag som dubbelklickade eller nätbutiken som gjorde fel, så blir det härmed en lite tävling om det extra exemplaret av BEHEMOTHs skiva från 2005.

Vad göra för att vinna det? Ja, du skickar ett mejl till kimkahn(at)passagen.se och berättar helt enkelt vilket som enligt dig är BEHEMOTHs bästa album och varför.

Bästa motivering vinner. Så enkelt blir det :)

Tävlingen pågår till tisdag den 30 november.

Och vill du ha mer läsning om BEHEMOTH så hittar du på WeRock ett rykande aktuellt dvd-tips av bandets nysläppta Evangelia Heretika, singerat Metallbiliotekarien Martin.

Vad gäller frontmannen i BEHEMOTH, Nergal, så är han naturligtvis fortfarande mycket allvarligt sjuk i sin leukemi. Dock kommer positiva signaler ändå och vi kan läsa här hur Nergal berättar om framstegen. Kämpa!

Strax utanför topp 10 (3) - ABIGAIL WILLIAMS

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

Kluven var jag i min recension på WeRock och kluven känner jag mig ännu till detta nordamerikanska symfonisk death core/black metal-band. Årets platta är dock mer renodald black metal och ibland ruskigt bra, den har växt till sig alltmer sedan den kom tidigare i höst. Influenser från nordisk bm-tradition samsas med mer gothisk stämning, lite dragning åt CRADLE OF FILTH, bland annat med sångaren Ken Sorcerons röst som har viss likhet med Dani Filths.

Rebellängeln tyckte jag var lite snål i omdömet och gav själv plattan betyget 4/5 på sin blogg. Så här med lite mer lyssningstid i bagaget kan även jag tycka att 7/10 var i sparsammaste laget. “In The Absence Of Light” är en platta som definitivt platsar bland de 15-20 bästa i år och varmt rekommenderas för den som vill ha lite nyskapande black metal som ändå är rätt lättlyssnad.

Särskilt rekommenderas What Hells Await Me när du tar del av exempel från ABIGAIL WILLIAMS på Spotify.

Strax utanför topp 10 (2) - OVERKILL

OVERKILL – "Ironbound"

På sitt 30:de år och med sitt femtonde album låter thrash metal-legenderna OVERKILL nästan oförskämt pigga och vitala. "Produktionen är ytterst välsvarvad och det finns inget som helst av slentrian eller upprepning i de tio spår som serveras" skrev jag i recensionen på WeRock i början av året.

Bobby “Blitz” Ellsworth har fortfarande ett aggressivt bett i rösten och ansvarig bakom spakarna är den alltid produktive Peter Tägtgren. Jag måste säga att plattan imponerar. Ändå når den inte riktigt ända fram för mig. Hur mycket gott jag än kan säga om den, och det kan jag absolut, så har den inte fått speciellt mycket speltid sedan den kom i januari. Och det kräver jag av ett album som ska plcera sig bland de allra främsta på årslistan. Så den hamnar här strax utanför, men inte långt ifrån.

Den här "utanför listan"-listan får sig nu en Spotifylänk som jag fyller på vartefter. Just nu kan du således njuta av smakprov från årets album av CRASHDÏET och OVERKILL i "Strax utanför topp 10, 2010" på Spotify.

Årsbästalistan - Strax utanför topp 10 (1)

De flesta tycks överens om att det varit ett gott år så här långt vad gäller utgivningen av hårdrock. Och att det blir svårt att göra årets topplista, som t ex de 10 i topp-listor som WeRocks skribenter småningom kommer presentera. Som tur är, åtminstone för mig, är det för oss en bit kvar till deadline (på julafton nämligen :), medan flera tryckta magasin publicerar årslistorna i sina decembernummer och därmed redan nu måste ha dem klara. Tråkigt tycker jag, då det faktiskt släpps nytt dagligen även dessa årets sista månader.

På bloggen kan jag ju avvakta så länge jag vill med själva listan... Men jag kommer från nu börja bjuda på en onumrerad lista med album som inte hamnar på årslistan. De hamnade inte där, men de är ändå av intresse på ena eller andra sättet. För att de nästan kom in på listan, för att de blev en besvikelse eller för att de gav en positiv överraskning. Anledningarna skiftar, men nu börjar vi. Jag tror det blir runt tjoget album.

CHRASHDÏETs "Generation Wild"

Först ut är CHRASHDÏETs "Generation Wild". CHRASHDÏET bildades år 2000 av sångaren och låtskrivaren Dave Lepard.

Första gången jag hörde bandets sleaze rock/glam metal var i första singeln Riot in Every One som senare återfanns på debutalbumet "Rest in Sleaze". Jag blev barnsligt förtjust i den naivt uppkäftiga tonen i låten och plattan.

Dave Lepard hittades död 2006 och det var nära att innebära slutet för bandet. Dock återkom man med ny sångare och albumet "The Unattractive Revolution" 2007. I mitt tycke en klart sämre platta än den första.

Crashdïet 2007. Foto Calle Eklund, Wikipedia.

När bandet i år släppte tredje albumet, med tredje sångaren, Simon Cruz, hade jag inte mycket hopp om att det skulle vara något att ha. Men faktiskt, även om jag fortfarande håller "Rest in Sleaze" för bandets bästa album är "Generation Wild" lyssningsvärt och har sina riktiga höjdpunkter däribland titellåten tillika förstasingeln och den smått hysteriska Native natur.

Ingen riktig höjdare alltså men en överraskning för att den inte blev en väntad besvikelse... Om man kan säga så ;)

CHRASHDÏETs "Generation Wild" på Spotify och som jämförelse förstaplattan 2005 års "Rest in Sleaze".

Pysselmusik

Medan jag pysslar med att plocka hit och dit med alla tänkbara album, band och konserter för årets kommande topplistor lyssnar jag på lite "bonusmusik", dvs ny musik för mig, men sådan som jag inte själv ska recensera. Det känns lite lyxigt.

Tyska NEAERA betecknas melodisk dödsmetal, och sången är ömsom dödsgrowl, ömsom black metal-mässigt skrik. Nya plattan "Forging The Eclipse" släpps 22 november och bandet kommer till Sverige i början av december för ett antal spelningar tillsammans med SOILWORK, ALL THAT REMAINS, CALIBAN och BLEED FROM WITHIN.

Jag gillar detta och ser fram emot recensionen av en kollega på WeRock som kommer troligen i månadsskiftet. Tills albumet släpps kan du ta del av förra plattan "Omnicide – Creation Unleashed" på Spotify.

WeRock-nytt

Mitt i november månad och WeRock har laddat med nya skivrecensioner och dessutom har vi en rapport från KVELERTAKs spelning i lördags på Kafé 44 signerad JonteRoyal.

Själv har jag skrivit om BLACK BAYs "Feeding it..." som inte gjorde så starkt intryck, och TID:s "Giv Akt" som är spännande om än inte någon lätt lyssning. Läs mer på WeRock.se!

IN FLAMES nya gitarrist?

De driver med oss fans! Och jag älskar dem för det...

13.30 "Presenting our new guitarplayer in a few minutes...stay tuned.."
13.52 "Here he is,or is he........?" + denna bild

Några av fansens kommentarer
"first band with invisible members, In Flames braking ground once again!"
"dont fuck around guys with hearts of your fans, please :D we know its ANDERS from HAUNTED..."
"goddamn flames, WE WANT THE GUITARIST!!!"
"fan klämm fram det nu:)"
"looks like Michael Jackson"
"You guys brought in a guitarist who has one headphone inside out? Is this a joke?! ;)"