Hultsfreds bästa. Dag 2, kvällen

D ...ark. Inte The Ark, nej. Dark Tranquillity väntar vi på under kvällen. Men helt OK i väntan är Wolfmother från Australien och en överraskning på Atlantisscenen.

Slinker in på ett nästan folktomt Atlantis där en märklig akt benämnd You say party! We say die! underhåller. Vartefter fylls lokalen på ganska bra. Då jag i efterhand lästa på kan jag berätta att detta femmannaband kommer från Kanada och spelar "dance-punk", (ny genre att hålla reda på igen, men OK, om ni säger så, så...). Deras andra album, Lose All Time, gavs ut i mars i år. Somt nytt fastnar, somt, likt detta, roar för stunden. Lite uppåtmusik att bli glad av var det i alla fall :-)

De tre grabbarna i Wolfmother, fyller ut hela Pampasscenen med sin hårdrock med dragning åt det psykedeliska. Den australiensiska trion var i Sverige senast i höstas då de spelade på Debaser, Stockholm. Influenser från Black Sabbath, Led Zeppelin, Jimmi Henrix med flera läcker in i ljudbilden och ger ett säreget, men tilltalande, sound med bluesdragningar och inslag av klassisk rock.

Nu borde det vara dags att dra sig ner mot Hawaiiscenen och Ozzy Osbourne, det tycker resten av Hultsfredspubliken men vi väljer att gå "hem" ett tag och ladda inför senare kvällen. Så mer om Ozzy får du inte av mig men du kan läsa så mycket du vill i biografin Into the void (2004)!

Klockan 02.00 är vi tillbaka för att se dagens höjdpunkt, Dark Tranquillity. Jag är svag för det mesta av den melodiska death metal som kommer från Göteborgsområdet (jag ska inte jämföra dem med In Flames...). Dark Tranquillity har varit aktiva sedan 1989 och fyra av de sex nuvarande bandmedlemmarna är kvar sedan dess. Nuvarande sångaren Mikael Stanne var gitarrist de första åren men tog över sången 1994 efter Anders Fridén, numera i In Flames (inte jämföra!). Deras nionde album, Fiction, kom i våras och har hyllats av kritiker.

De högt uppskruvade förväntningarna inför spelningen uppfylls tillfullo. Musiken, sången, scenshowen, allt samverkade till en fantastisk helhetsupplevelse (tyst med dig, inget om In Flames nu...). Stanne är en oerhört stark scenpersonlighet och som om det inte vore nog att ha honom på scenen förstärks närvaron av jätteprojektioner av sångaren i Jesusliknande poser i ljusspelet bakom bandet. Avslutningsvis kommer han också ner till folket, där det är många som gärna vill vidröra "Jesus". Dark Tranquillity förmedlar en genuin scen- och spleglädje och toppar klart dagens festivalspelningar.

(DE ÄR JÄTTE-JÄTTEBRA, MEN ÄNDÅ INTE RIKTIGT LIKA GOA SOM IN FLAMES!) Struket i cencurhanteringen.

Om inte Fiction har kommit till biblioteket ännu så gör den det snart...

Hultsfreds bästa. Dag 2, eftermiddag

Idag hamnar vi lite otippat på teater när vi går ner till scenområdet. Föreställningen Eldskäl fångar vårt intresse när vi går förbi och Yngsta Klanmedlemmen uppskattar stycket, spelat av Teater Acta. Ett drama om nödvändigheten och svårigheten att göra val i livet.

Detta gör att Laleh på Pampasscenen blir dagens första konsert. Hon är ju skitduktig tjejen! Och så naturlig (ser helt osminkad ut), och så klok, och så rar, och så präktig, och så - ja, naturlig (till och med vinden blåser naturligt i hennes hår, inga vindmaskiner här inte). Så himla naturligt att det nästan står en upp i halsen till slut. Men, förlåt Laleh, det är inte dig det är fel på det är mig...

Då sitter det bra med lite Lamb of God på detta! Varken naturligt eller rart så det stör... Vi såg dem i höstas på Unholy Alliance tillsammans med bl a In Flames och Slayer. Nu stod de på scen i egen rätt. Tung metal utan krussiduller. Bara att låta sig dras med och in i ljudmattan, för att spottas ut en trekvart senare skönt urblåst i huvudet.

Upphaussade Mando Diao intar största scenen men imponerar inte mycket. 2007 års "Per Gessle", men lite mer tryck i sången, tänker jag när jag hör Gustav Norén. Jag som ska skriva om Bara Bra Saker, tja detta är på gränsen ;-) Gång på gång tycks de påbörja lite tuffare tag, men ramlar ideligen ner i något slags lojt "laj, la la laj". Nåja, på biblan finns ett par av Mando Diaos plattor, så har du inte hört dem förut...


Salem Al Fakir var också där...





Återkommer med kvällens spelningar, bland annat en höjdare som börjar på D och fortsätter med ..ark (Nej, för tusan, inte The - D ska det vara!)

Hultsfreds bästa. Dag 1

ENTER THE HUNT, först och bäst! Hela festivalen startar på torsdagen klockan ett med Sveriges bästa metalband, Enter The Hunt. Jag har ju lovat bara bra saker i denna blogg och bättre än så här blir det faktiskt inte :-) ETH bildades 2002 och har spelat på scener runt om i Sveriga några år. Förra sommaren kom deras första platta, For Life. ´Til Death. To Hell. Whith Love., en fantastisk musikupplevelse, men än mer fantastiskt är att uppleva detta band live. Många recensioner fokuserar på sångaren i bandet, en kanske oväntad röst i metalsammanhang, men jag vill hävda att den intensitet, glädje, styrka och värme bandet förmedlar mer än något är en gruppens skapelse. Missa dem inte nästa gång de förekommer på en scen nära dig! Nästa chans är Peace & Love i Borlänge 28 juni.


Som sagt Bara Bra Saker, så om ni saknar något av de "stora" banden kan det vara denna regel som gett utslag (eller så valde vi helt enkelt bort det bandet!). Dagens goaste överraskning var Seattlebandet Aiden. Aldrig hört något om eller av tidigare, men fastnade när vi gick förbi Atlantisscenen och det där läckte ut ljud med tungt sug och skönt metalsound. Spana gärna in Aiden på MySpace, där även exempel på lite lättare musik av bandet finns.


"Gamla bekanta" från vårens spelning på Arenan, Stockholm. Då var det första, nu andra gången Billy Talent spelar i Sverige. Kanadensisk punk med emellanåt mycket smittande marschkänsla, texter med innehåll som tål att lyssnas på mer än en gång. Benjamin Kowalewicz missar inte tillfället att inpränta lite vett om fred och samexistens i sin publik, i mellansnack likväl som i låttexter.

Så här liten, som bilden visar, känner man sig inför Korn när man står nedanför festivalens största scen, Hawaii, dessutom blir även junikvällar mörka så småningom (klaga gärna på bildkvalitén, det är mina första försök med ny kamera...). Korn var ett av dessa måsten för oss och visst är de bra. Sångare Jonathan Davis har ett imponerande register och vi får även en provsmak på hans säckpipespel. Han bär tjusig knälång kjol, i svart, vitt och silver. Plisserad baktill och tajt över rumpan. Jag skulle nog blivit än mer imponerad om jag inte redan sett så många stiliga herrkjolar i Hultsfredspubliken. Allt från skotskrutigt till fotlångt svart. Snyggt!


Också helt okey: Sahara Hotnights

- och mer än okey! Converge








Rapport från dag 2 följer...

Jag följer Metal-Martina...

I mitten på veckan bär det iväg till Hultsfred! På hemsidan finns ett smidigt spelschema för festivalens tre dagar och sju scener, där man själv kan välja band och göra upp sin egen "spelplan". Hjälp finns också i form av färdiga val, hurtigt kallade Indie-Ida, Punk-Paul, Hiphop-Henke och mitt självklara val, Metal-Martina. Jag är ganska överens med Martinas schema även om jag faktiskt kan tänka mig att avstå från Ozzy (hädiskt eller?). Mina första prioriteter är två svenska metalband, favoriterna Enter the Hunt, ett fantastiskt liveband, och göteborgsbandet Dark Tranquillity, som jag inte sett tidigar.

Därnäst ska jag se till att inte missa de två amerikanska banden KoЯη och Evanescence. Sen blir det Black Label Society, å Chimaira , å Velvet Revolver, å Avatar, å Billy Talent, å Lamb of God, å Wolfmother, å...

Och vi som har bestämt att ta det lugnt och inte hetsa runt utan bara njuta. Hmm. Få se hur den föresatsen håller.

Ett smakprov på Enter the Hunt

Ny skiva med In Flames?!

Jag har upptäckt en ny skiva med favoritbandet In Flames!
- Äh vadå, säger du, det är ju mer än ett år sedan Come Clarity kom ut. Och även om de är inne i studion och spelar in demomaterial nu, har ju inget nytt släppts...

Jag vet, det är inte så jag menar.
- Äh, tänker du, Kim har väl missat någon av de gamla plattorna och nu upptäckt hur bra den är...
Å, nä. Jag tror jag har hyfsad koll på deras plattor, allt från Lunar Strain med nuvarande Dark Tranquillitysångaren Mikael Stanne över Clayman, livealbumet Tokyo Showdown och framåt. Nej det här är något annat.

Efter dryga året med Come Clarity har jag, efter att inte lyssnat på den på en stund, "läst om" plattan med nya öron. Och finner att mellan de där självklara topplåtarna finns, inte mellanspår, inte utfyllnad, inte ens komplement. Nej jag hittar faktiskt en helt ny skiva med spår som Scream, Pacing Death Trail och Vanishing Light. Tillsammans med Versus Terminus, Our Infinite Struggle och avslutningsspåret Your Bedtime Story... utgör de en manisk, magisk enhet i enheten. Hmm, eller ser jag metalspöken mitt på dagen? Upptäckten gör mig glad i alla fall. Någon med mig? Eller emot?

Men hjälp, dessa låtar utgör nära hälften av speltiden! Hur usselt lyssnar jag på mina favoriter egentligen? Jag får väl skylla på att jag tidigare helt förtrollades av Vacuum, Crawl Through Knives, Take this Life och Leeches.

Här kan du avnjuta Scream med bilder från replokalen


Hupps, höll på att glömma:
In Flames på biblioteket

(Detta är inte) en recension om Swedish Death Metal av Daniel Ekeroth...

...men nästan.
Svensk dödsmetal, s-v-e-n-s-k d-ö-d-s-m-e-t-a-l, en fet, fantastisk, fanatisk, fenomenal bok om fenomenet. Fenomenet som innebär så mycket mer än vad jag kunde ana. Ekeroth startar i punk, hardcore och thrash och leder läsaren in i och genom en värld av fantastisk tung svensk rock. Utan att ens ha läst hela boken rekommenderar jag den till alla med intresse för svensk death metal, svensk rock överhuvud taget och egentligen alla som gillar att läsa engagerad historieskrivning om musik! Nästan 500 sidor ren nöjesläsning.

För en mer strukturerad recension vill jag tipsa om Metallbibliotekariens blogg.

Finns boken på biblan? Givetvis!

Globen 25/5 Del 3. Linkin Park

Nåväl, Blindside var mer än OK, 30 Seconds to Mars var en upplevelse att se live, men trots allt var Linkin Park kvällens huvudattraktion i Globen. Och publikmajoriteten, som varit helt i aktion med de två förbanden, fick nu ändå det de kommit för att se. Sexmannabandet Linkin Park med sina två sångare, Mike Shinoda som både rappar och sjunger samt Chester Bennington, är på turné i nordeuropa och gästar Sverige för första gången. De har varit bokade men ställt in tre gånger tidigare.

Jag och min klanmedlem har haft ståplats under förbandens framträdanden men lämnar nu dessa vidare och sjunker ner (nåja...) på sittplats på Globens läktare. Mitt sällskap, som kom enkom för 30 Seconds to Mars, vilar huvudet i armarna under Linkin Parks konsert, medan jag tycker den är både hör- och sevärd. Kikar dock mest mellan armar och ben på de unga pojkar som i raden framför utför sin hyllningsdans till bandet. Dessa hip-hoppare (eller "strip-hoppare", tröjor och skjortor åker av och byxhänget visar halva kalsongen, ja ni vet :-)), och många med dem, kan varje ord i de nya låtarna trots att albumet, Minuts to Midnight, knappt varit ute mer än en vecka. Större delen av Globen står faktiskt upp under det mesta av konserten, så nog var Linkin Park efterlängtade.

Vi serveras låtar från i stort sett hela bandets karriär, allt från årets platta, över Meteora som kom 2003 och till Hybrid Theory den självbetitlade debutplattan från den tiden även bandet bar detta namn.

Linkin Parks attraktiva kombination av rap och metal kan, när den funkar, vara det bästa av två världar. Ibland är det enbart tröttsamt. Live är dock musiken som bäst, och jag njuter stort även under denna senare del av kvällen.

Nu borde väl nya plattan ha kommit till biblioteket...
Minutes to Midnight

Ni som läser, kommentera gärna mina inlägg!