Förväntningar inför 2008

Jaha, mer listor av bara farten :) De starkaste förväntningarna inför skivsläpp 2008? Så här ser mina fem tyngsta längtans-ämnen ut:

• Enter the Hunt släpper sitt andra album under året! Inspelning pågår och Empires Fall lär vara arbetsnamnet(?). Sedan For life. 'Till Death... gavs ut 2006 har vi sett bandet live vid tre tillfällen, förväntningarna på nästa album är skyhöga. Och jag är inte det minsta orolig. Det kommer vara fantastiskt :)


• Enslavement of Beauty har utlovat ett fjärde album. Mycket lovande att det ska komma så snart efter det förra, Mere Contemplations (2007). Innan dess var det sex år sedan senaste plattan!

Impressions - Enslavement of Beauty

• En ny In Flames-platta är självklart en intressant tilldragelse. Efter att ha följt videobloggen från inspelningen av nya albumet har förväntningarna skruvats upp! I april är det sagt att den plattan kommer.


• Nytt album med Metallica utlovat till våren 2008! Det är fem år sedan senaste plattan så där finns också lite uppdämda förväntningar, ja...


• Som nämnts har det blivit mycket norsk black metal i spelaren mot slutet av året... Tremor har utlovat inte mindre än tre släpp under 2008. Två EP - Lipsynced whith Satan först ut - och ett fullängdsalbum senare under året.

...å så är jag lite angelägen att se om det hinner blir demokrati i Kina innan Axl Rose spottar ur sig sin Chinese Democracy-platta ;) Eller om den möjligen kommer under detta år...

På Werocks forum kan du läsa om en massa andra personers olika förväntningar inför skivsläpp det kommande året - och skriv gärna själv vad du väntar mest på :)

Årets fem bästa album

Länge var det svenskt och polskt i årets albumtopp, men så kom två norska herrar under senhösten och svepte undan allt motstånd.

Enslavement of Beauty - Mere Contamplations
Ole Alexander Myrholt och Tony Eugene Tunheim gav i år ut sitt tredje album, sex år efter det senaste. Mere Contamplations är ett starkt, vackert, berörande och meningsfullt stycke metal. Musiken, signerad Tunheim, är symfonisk/melodisk metal av högsta kvalitet och intensitet. Myrholts röst och sångernas poetiska kraft är fulkomligt oemotståndliga.

Dark Tranquillity - Fiction
Efer att tidigare lite förstrött lyssnat på Dark Tranquillity som "ett till Göteborgsband" blev jag helt trollbunden av Fiction som kom att ockupera mina spelare hela sommaren. "Ichipher" och "Inside the Particle Storm" är två favoritspår men det finns sannerligen inte en enda svag låt på hela den plattan.

Behemoth - The Apostasy
Det här var plattan som jag verkligen lärde mig att älska. Det var inte självklart på något sätt. Läs om mina vedermödor :) Men efter ett intensivt inventerande, intervenerande och interagerande med The Apostasy, musiken och dess texter, föll saker på plats - och jag föll med dem. Så blev detta ett av de mest älskade albumen under året.

Apocalyptica - Worlds Collide
Apocalypticas sjunde album är en skön mix av bandets egenartade cello-metal med gästartister på några av låtarna. Den helt sanslöst bra konserten på Klubben i oktober laddade låtarna med ytterligare kraft och jag vill nu tillstå att Worlds Collide är ett av bandets allra bästa album.

Dia Psalma - Djupa Skogen
Bandets återkomst efter tio års bortavaro smögs igång förra året med lite festivalspelningar och fortsatte med turnerande i år. Marken var väl förberedd när albumet kom i höstas. Vissa recensenter skrev ner plattan rejält, jag vet inte hur skyhöga deras förväntningar var. Mina var också höga och de uppfylldes väl. Utan att på något sätt konkurrera ut Dia Psalmas tidigare låtskatt är Djupa Skogen en väl värdig uppföljare och nystart.

Årets fem bästa live-spelningar

Men, va mycket bra grejer vi har sett i år!
Svårt att välja ut de bästa, men Apocalyptica var en så alldeles unik upplevelse att jag inte tvekar att utse den konserten till årets allra yppersta.

Apocalyptica (Klubben, 19 oktober)
"...de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas... Det finns helt enkelt inget mer att önska"
mer på Werock

Enter the Hunt (Hultsfred, 14 juni)
"Efter den första spelningen på festivalens första dag skulle jag kunnat åka hem – och vara helt nöjd med vad jag fått ut av Hultsfredsvistelsen! Det var nämligen de absoluta favoriterna Enter the Hunt som inledde hela festivalen. Har du ännu inte sett detta band live så har du inte upplevt svensk metal när den är som allra bäst."
mer på Bandit Rock

Behemoth (Klubben, 10 oktober)
"...sångaren Nergal är hela tiden ytterst närvarande och Behemoths självklara mittpunkt. Inferno ser ut att leka bakom sitt trumset, hur han lättsamt ”dansar” fram sitt enormt tunga driv. Synbild och ljudbild hänger bara inte ihop för mig!
...och konserten blir den gemensamma skapelse mellan band och publik som gör en sån här kväll till en rent bortryckande upplevelse."
mer på Bandit Rock

Foto: Cato Edvardsen, Wikipedia

In Flames (Cupolen, Linköping, 23 mars)

"Metal-koma: det tillstånd du befinner dig i när du har sett ett av världens bästa metalband i en helkvällskonsert, och de uppfyllde alla de musikaliska förväntningar du inte ens visste att du hade. Efter denna afton med In Flames i Linköping är känslan bara 'Vill inte vakna upp ur detta tillstånd'..."
från Wikipedia

Dia Psalma (Nalen, 16 november)
"...en perfekt mix med en viss övervikt av gammalt men ändå ett gott antal nya låtar ...när det var dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel kunde Ulke koncentrera sig helt på sitt gitarrspel - publiken skötte själva det mesta av sjungandet."
mer här på Bloggen

Å så all de fantastiska spelningar som ändå inte kom med på listan som t. ex. Dark Tranquillity och Evanescence på Hultsfred, Billy Talent, Dimmu Borgir och, nu senast, Black Crusade på Arenan, 30 Seconds to Mars med Linkin Park på Globen osv, osv...

Svart korståg och ljus lucia

Äntligen var det dags för The Black Crusade, en helkväll på Arenan med bland annat tungviktarna Machine Head, Trivium och Arch Enemy.
Vi drog dit med hela Lilla Klanen, var och en med sina förväntningar. Och alla fick dem uppfyllda genom det batteri av skön metal som kvällen bjöd på. Klart att Machine Head var kvällens huvudattraktion men att få se Arch Enemy med den fantastiska Angela Gossow i spetsen var för min del en av aftonens absoluta höjdpunkter. Trivium, som vi såg senast som förband till Iron Maiden i Globen för ett år sedan, gav ännu mer ikväll, i det mindre format som Arenan erbjuder. Och denna samling tung metal avbröts mitt i, av det vansinnigt studsade, hoppande, lekande Dragonforce. Härlig "pausunderhållning" som tillät en att också dra på smilbanden under kvällen.

Vill du läsa mer om turnén finns det en längre rapport hos Metallbibliotekarien om motsvarande kväll i Köpenhamn, och snart även på Werock.

Detta är inte ett julklappstips...

Kanske gör du som jag och försöker fira så lite jul som möjligt? Och då tänker inte jag försöka bidra till den allmänna köphetsen i dessa mörka tider.


Det kan dock aldrig vara fel med lite tips om nya skivsläpp. Färska recensioner om en massa nytt, bland annat All Ends, Gamma Ray och Opeth, kan du läsa på Werock.


Här finns också en intervju med Niclas Engelin från göteborgsbandet Engel som jag senast skrev om i samband med deras spelning på Arenan.

En skälvning genom hjärtat

Nattsvart, själfullt, grymt och vackert. Detta är Tremor, norsk black metal i en av sina svartaste, vackraste skepnader.

Ole Alexander Myrholts musik breder ut en tung matta av misströstan för den som ser den sidan av myntet, och för den som törstar efter hopp finns ytterst lite lys i det kompakta mörkret. Ändå rymmer ''This is Primitive Hate'' också rösten av en stark själ som strävar att i motstånd säga ja till livet.

Myrholt är sångaren som tillsammans med Tony Eugene Tunheim i konstellationen Enslavement of Beauty senast skapade den olidligt vackra ''Mere Contemplations''. Tremor är Myrholts eget projekt sedan tidig ungdom och fjolårets debutplatta känns också mycket personlig.

Jag trodde aldrig att denna starkt svärtade metal skulle hugga tag så i mitt hjärta, men... Likheterna med ''Mere Contemplations'' är få, förutom rösten, men båda dessa album är ytterst blodfulla och ytterst levande, även när temat, särskilt hos Tremor, inte sällan är döden.

Ingen Tremor-video tillgänglig än, men...

Enslavement of Beauty - I Dedicate My Beauty to the Stars (Traces O'Red)

Ännu ej på svenska bibliotek men både Tremor och Enslavement of Beauty går att beställa från INRI Unlimited

In Flames

Jag berättade tidigare om hur vi under hösten kunnat följa In Flames studioarbete med kommande plattan på deras Myspace. De första dagboksvideorna var kanske lite trevande, med inflyttningsbilder från nya studion osv. Men nu har det riktigt tagit fart och det bjuds bland annat på en del spännande musiksnuttar för oss In Flames-tokar!

Dessutom pågår en liten följetongsskräckis, en riktig roande rysare... Ja, spana in inslagen från start så missar du ingenting. Eller se senaste videon nedan. Mer naket än så här lär det inte bli på Kims blogg, så passa på ;)


In Flames Studio Diary - Episode Eleven


In Flames på biblan

W.A.S.P. i Östersund

Östersund, 2007 Foto: Erik Sundberg
Man kan ju inte jämt vara överallt där man vill vara... Speciellt svårt kan det till exempel vara för en anekterad 08:a att befinna sig i Östersund just då legendariska W.A.S.P. spelar där.

Blackie Lawless, 2006 Foto: Espen Mills, Wikipedia
Tur då att det finns andra som levandegör spelningen åt oss. Läs Erik Sundbergs recension på Werock, så får du en aning om känslan även om du, som jag, inte kunde vara på plats.

Stavanger, 2006 Foto: Espen Mills, Wikipedia

Dia Psalma - punkens allsångskungar

Politisk punk i danspalatset Nalen - men nu är väl världen ur led i alla fall!


För mig passade dock Dia Psalmas oborstade allsångspunk förträffligt bland väggspeglar, guldfärgade pelare och parkettgolv på Nalen.

Vad publiken var ute efter framgick mycket snart. Efter förbandet Torpedos framträdande, ljöd allsången redan glatt till mellanspelsmusiken med Alice Cooper, In Flames med flera i högtalarna. Så när Stipen, Ztikkan, Ulke och Pontus äntrade scenen hann de knappt börja innan publiken ville ta över sjungandet.

Från nya plattan, Djupa Skogen, gavs bland annat Blod, Som man är, Här & nu och Norrsken. Allsångsfaktorn var hög redan här, men gensvaret var gång en gammal låt togs upp visade att Dia Psalmas publik ännu är ganska nostalgisk. Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar, Kalla Sinnen drog ner jubel och när det var dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel kunde Ulke koncentrera sig på sitt gitarrspel - publiken skötte själva det mesta av sjungandet.

Bandet valde en perfekt mix med en viss övervikt av gammalt men ändå ett gott antal nya låtar. Som i sin tur alldeles säkert snart kommer sjungas, av nya och gammla fans, med samma galna glädje som de tidiga låtarna.

Ztikkan
Dia Psalma på biblan.

Korståget når oss om en knapp månad...

Den länge motsedda fem band starka Black Crusade-turnén, med Machine Head, Arch Enemy, Trivium, Shadows Fall och Dragonforce når Arenan, Fryshuset den 11 december. Men redan nu har korståget kryssat runt bland annat i de australienska environgerna. På Werock kan du läsa Tomasz Swiesciaks initierade rapport från Sydney-spelningen.

Trivum såg jag för ett år sedan som förband till Iron Maiden och nu ser jag framför allt fram emot Machine Head och Arch Enemy, som har presenterats tidigare här på bloggen. Dragonforce blir alldeles säkert roligt att se. Deras låtar brukar göra en på gott humör (fast den ena låten ofta är den andra rätt lik ;).

Nedan en fin låt från Machine Head, "Now I Lay Thee Down" från senaste albumet The Blackening, med tema ur Romeo och Julia...

Svarta änglar och norska djävlar

Efter veckors velande beslöt vi slutligen att gå och se Dimmu Borgir med förband på Arenan. Visst har jag varit sugen på att se de norska svartrockarna, men det som blev tungan på vågen var att Göteborgs änglar (nä, inte Blåvitt ;) annonserades som förband. Efter att ha levt med Engels debutplatta i öronen de senaste veckorna var utsikten att också få se dem live alltför lockande för att struntas i.
Dessa rutinerade musiker som tidigare spelat i band som Passenger, Evergrey och Lord Belial har med albumet Absolute Design skapat en stark debutplatta, men som liveband är de ett strå vassare ändå! De bjuder på sju låtar från plattan, börjar med inledande In Splendour och slutar med albumets avslutningslåt Seven ends. Däremellan bland annat Scyth, Propaganda och den fantastiska Calling Out, som du kan se med video på deras Myspace. Engel var det band som utifrån förutsättningarna gjorde kvällens skönaste spelning.

Amon Amarth ska jag nog inte kommentera alltför högljutt, då riskerar jag väl att få en hoper vilda vikingar mot mig. Nå, ändå kul att ha sett dem, så långt kan jag sträcka mig...

In Sorte Diaboli
Dimmu Borgir, Norges black metal-stolthet sedan 15 år, ställer till en hejdundrande show framför den handbollsplan som Arenen egentligen är. Sångaren Shagrath mäktar att matcha stämningen i den gothiska skräckkatedral som scenbygget konstituerar. Och där är djävulen personifierad i fonden. Scengodis i all ära, men det är musiken som gör Dimmu stora och då ska, förutom sångaren, särskilt nämnas keyboardisten Mustis, som finns där hela tiden, och kliver fram vid vissa, alltid de rätta, tillfällena. Musikerna på scen signalerar en samspelt och stridsvan sexmannastyrka. Rutinerade till perfektionism men med en grundmurad glöd i utspelet.

På Werock kan du läsa om Dimmu Borgirs spelning i Lund tidigare i veckan och en recension av Engels nya album.

Samma gamla Dia Psalma!

Och det är bra det. Inte vill vi ha några stora förändringar där inte. Det blir "mer nerv" men "vemodet finns kvar" lovade trummisen Stipen för ett tag sedan. Ja, vackert och vemodigt så det förslår är det på nya plattan.

Texterna är så rakt på sak att man först bara studsar, "Nu får ni precis det ni vill ha, en skendemokrati från CIA". Ja, men jävlar - ursäkta - ibland är det så skönt att någon säger saker sådär bara rakt på, helt utan metaforer och omskrivningar. Här finns inga dolda budskap, allt är naket och avklätt. Även musiken. Jag älskar det!

Ändå måste jag utse den kanske minst genomskinliga låten, Spelet Helvetet, till plattans bästa. Dia Psalma låter som Dia Psalma och det är jag mer än nöjd med. Och om ett par veckor ser vi dem spela på Nalen. Hoppas på både gammalt och nytt då.

Här får du Vi Svartnar, en gammal goding i skränig liveversion.


Dia Psalma på biblan.

Förförande finsk metal på Fryshuset

Hes och ont i halsen, småsvettig och helt skakis.
"Håller du på att bli sjuk?" Nä, inte alls, men vi har varit på Apocalypticakonsert :)
"Cellofrossa" på Fryshuset utbryter när Apocalypticas fyra el-cellister tillsammans med sin till lika delar vilda och skickliga trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal .
Perttu Kivilaakso

Apocalyptica spelar på Klubben, eller "kuben" som jag vill kalla lokalen, lika hög som bred som djup. Av outgrundlig anledning flyttades spelningen ner hit från det större Arenan och stället är proppfullt. Inte gör det mig något, Klubben har blivit en favoritlokal, här har man närkontakt med bandet och sinnesintrycken fyller upp hela ljud- och synfältet.
Eicca Toppinen
Bandet börjar med en vild och galen version av öppningsspåret på nya plattan, Worlds Collide. De fortsätter med en blandninga av äldre låtar, såsom förra plattans Life Burns och Metallicalåtarna Seek & Destroy och Enter Sandman vilka blandas med nya låtar som Last Hope, förstasingel, I'm not Jesus och Bowie-covern Helden (Heroes). Allt instrumentalt, och i ett alltmer uppskruvat tempo tills hela publiken är lika galen som musikerna och verkligheten utanför Kuben är långt borta. Andningspauserna i form av t ex de mjukare Nothing else Matters och Bittersweet ökar bara intensiteten i upplevelsen.
Mikko Sirén
Ni vet, rutinerade artister har inga problem att fyra av intensiva och bländande leenden mot publiken, det ingår så att säga. Men när den som för närvarande inte har uppmärksamheten på sig, utan kanske sitter och torkar svetten ur ögonen, när ett ganska inåtvänt mjukt leende sprider sig över hans ansikte och ögonen lyser, då är det glädje, då känner vi i publiken att vi, äntligen, också fått ge något tillbaka till dem som ger oss denna makalösa musikupplevelse.
Paavo Lötjönen
Ikväll var första gången i mitt liv som jag har bråkat med en vakt..., när jag försökte sno åt mig ett ex av spellistan efter konserten. Den låg ju bara där och skrotade på scenkanten. Men det fick jag inte. Småsnålt tycker jag ;)
"Life Burns", Antero Manninen

Läs en längre rapport, och även en recension av senaste plattan, på Werock.

Extrem litteratur för extrema metalfans

Extreme Metal. Music and culture on the edge - en exklusiv bok för ett fåtal?

Vem är mannen på bilden?
Den är exklusiv inte för att den skulle vara svår att få tag i, nej både Adlibris och Bokus har den både i inbundet (extremt dyrt!) och häftat (överkomligt) format. Det som gör den "exkluderande", är att den riktar sig till en mycket begränsad läsekrets enligt min mening. Boken bygger på en doktorsavhandling av författaren, Keith Kahn Harris, och är i sig också mycket akademiskt skriven.

Harris gör en sociologisk analys av "extreme metal"-scenen, dess utövare, intressenter och marknad. Han är själv rätt involverad, bland annat som skribent i tidskriften Terrorizer, men lyckas hålla objektiviteten utan att behöva distansera sig. Ett nyckelord i analysen är "transgression", överskridande/överträdande, i olika bemärkelser. Sverige är väl representerat i boken, som ett exempel på ett land med liten befolkning och en omfattande metalscen. (Vem är mannen på omslagsbilden?)

Svårläst bok helt klart. Men är du nu ett heltokigt metalfans, gärna med dragning till de mer "extrema" formerna (till vilka Harris räknar death, black och thrash) och dessutom ett extremt informationsfreak, ja, då är detta årets julklapp till dig :) En helt jobbig bok att läsa, men vilket utbyte den ger när man väl kommer in i den!

Några högskolebibliotek har boken.

Pain och Zonaria turnerar

Pain, dvs Peter Tägtgren med musiker, släppte senaste albumet Psalms Of Extinction i våras och är nu ute på turné i Europa, med Zonaria som support. Du kan följa Zonaria-basisten Marcus Åkerbos turnéblogg på Werock. På Klubben i Stockholm spelar de torsdag 1 november.

Pain - Zombie Slam
Zonarias första fullängdsalbum Infamy and the Breed kom nu i september. Här ett smakprov från den.

Zonaria - Rendered in Vain

Behemoth-godis

Lite bilder och recensionslänkar från Behemoths spelning förra veckan.

Nergal

Liverecension på Bandit Rock, Metallbibliotekariens blogg och på Werock.

Inferno

Orion

Seth

Baloo-syndromet

"Och hur tror du" säger Bagheera till Baloo som just gett Mowgli en fet smäll, "och hur tror du egentligen att dina elever ska komma ihåg vad du lärt dem, när du har knockat dem?"

Nergal. Foto: Olga Wiącek, Wikipedia

Och hur tror du, Nergal, att fansen ska fatta ett dugg av vad sångerna handlar om (det är viktigt säger han), när du och Behemoth fullständigt blåser ut hjärnan ur skallen på publiken under spelningen. Med musiken ännu dunkande i mina ådror - och lite av Orions "blodstänk" på mina armar - är jag väldigt mycket känsla och sinne och väldigt lite förnuft och tanke i denna nattliga timme :)

Inferno. Foto: Olga Wiącek, Wikipedia

"And Behemoth is all about peace and love" säger Adam Nergal Darski. Okey, i kväll har Behemoth all min kärlek!

Kvinnliga röstresurser

Kvinnlinga sångare i metalband är ganska ovanliga. Och ännu färre är de kvinnor som growlar.

Angela Gossow
Foto: Matthias Bauer,Wikipedia

Men det finns några stycken såsom Laura Nichol i Light This City, Maria Abaza i ryska bandet Merlin och inte minst tyska Angela Gossow i det i övrigt svenska bandet Arch Enemy. Arch Enemy har just släppt sitt sjunde album Rise of the Tyrant. En recension av albumet kan du läsa på WeRock.

Det här bandet verkar i den melodiösa dödsmetall-fåran som så många svenska band är så bra på. Det är tungt, hårt och snabbt, men samtidigt finns mycket melodi och sköna passager. Och man kan inte annat än bli glad över den väna sångerskans kraftfulla röstresurser. Det ska bli riktigt spännande att se bandet live i Black Crusade-turnén i december!



Inledningsspåret "Blood on Your Hands" kan du höra på bandets MySpace.







Arch Enemy på biblan.

Hur mycket rockar Bokmässan egentligen?

Hela gänget från jobbet åkte ner till bokmässan i Göteborg torsdag-fredag. Jaha, och vad har det med Kims blogg, rockmusik eller Bara Bra Saker att göra undrar du? Jag undrar lite över det också men vi ska se om vi inte får ihop något i alla fall ;) Allt roligt vi gjorde och alla häftiga författare vi lyssnade till får du inte höra om men här är några punkter:

• Jag skrev här tidigare om boken Hårdrock! och nu fick jag tillfälle att höra författaren, Rickard Jakbo, prata om sin bok och dessutom ställa någon fråga efteråt. Nu missförstod han visserligen frågan totalt och tid fanns inte att utveckla vad jag menade - men i alla fall :)

• ...å så hittade jag en gammal Skid Row-dvd med utlåningsrättigheter för 30 spänn!
• Lite musiktryck, notböcker, kommer dyka upp på biblan som resultat av inköp på mässan
• Sen var det nästan bara författare och böcker för resten...

Carl-Einar Häckner roade med anekdoter
Själva resan gav också tillfälle till en massa härlig musiklyssning. Sex timmars bussresa dit och lika lång väg hem. Så mycket odisponerad tid att bara lyssna och njuta till mina egna musikval - det finns annars inte i min värld :)

Hårdrockens historia med hudlös humor

Många leenden och även skratt har det i eftermiddag blivit tillsammans med Rickard Jakbo och hans bok Hårdrock!.

Det här är en fruktansvärt rolig bok att läsa. Den ges ut av LL-förlaget och ska därmed vara lättläst för den som t.ex. har språksvårigheter av ena eller andra slaget. Men det är inte alls nödvändigt för att uppskatta den! Att ha språksvårigheter alltså. Är du själv hårdrockare, ny eller gammal, och har den minsta humor och självdistans, kommer du att gilla denna bok. Eller, ge den till barnen i din omgivning som behöver en lätt(sam) genomgång av den hårdare rockens historia (eller kanske till föräldrarna?).

Jakbo har självdistans och ser det humoristiska i genrens alla utfall och infall. Däremot har han ingen som helst distans till metalmusiken i sig. Han ger sig hän till 100%. När han berättar om amerikanarnas försök att tortera irakiska fångar med Metallicas Enter Sandman kan avslutningen låta så här:

"Det kan vara värt att lära sig tycka om den hårdaste hårdrocken. Du känner dig större. Du fylls av kraft och drömmar. Och framför allt: skulle du hamna i krig och bli gripen kan det vara riktigt skönt att bli torterad." (s. 63)

Va!? Jo, han skriver faktiskt så :)

Dark Tranquillity, Hultsfred 2007
I avsnittet Hårdrockens vett och etikett får vi bland annat lära oss att Headbanging är helt nödvändigt att behärska för hårdrockaren, medan däremot Moshing mera är överkurs. Vi får dessutom i en bildinstruktion i tre steg lära oss göra metaltecknet på rätt sätt, en riktig manu cornuta.

Väldigt mycket hinner Jakbo, med sin enkla och raka stil, avhandla på bokens 120 sidor. Ibland går dock förenklingen lite för långt. I avsnittet om "hårdrocken och manligheten" sägs:

"Det är förvirrande för många grabbar att vara kille nu. Det blir inte lättare av att det är kvinnor som bestämmer över de unga killarna. De ensamma mammorna blir fler och fler /.../"

Jag tror mig förstå vad han outtalat menar men gör alltid de "förvirrade grabbarna" det? Helt säker är jag inte på detta. Enkelhet har sitt pris.

Nu har jag haft en kul eftermiddag med hårdrockens historia, och härnäst ska jag ge mig ikast med boken Extreme Metal, vilken lär bygga på en akademisk avhandling, så det lär bli en helt annan historia :)

Hårdrock! på biblan.

Mikael Stanne i WeRock-intervju

Dark Tranquillity-febern återkommer så fort anledning ges. Alltid lika trevligt :)

Foto Kristoffer Kling
Det handlar bland annat om LEGO, livet och låtskrivandet när Tomasz Swiesciak intervjuar Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne. Intervjun finns att läsa påWeRock. Har du minsta intresse för bandet eller en musiker som har glöden kvar efter 18 år i branschen är det här ett rent nöje att läsa.

Här en av favoriterna, kankse den vackraste av melodierna, från Fiction-plattan i en liveversion (det blir ju som det vill med ljudkvaliten, som vanligt på YouTube)

Inside the Particle Storm

Överraskande rysk röst

På wikipedia, där jag skriver lite nu och då, ramlar man emellanåt in i artiklar om de mest märkliga och oförutsedda ting. Ikväll dök artikeln Growl upp i min väg.

Någon hade där lagt till ett nytt exempel på ett band, Merlin, med en kvinnlig sångare som growlar - och på den vägen har kvällen fortsatt...


Det ryska bandet Merlin bildades 1992 av sångerskan och basisten Maria Abaza samt gitarristen Alex Ioffe och har släppt tre album. Detta är i stort vad jag vet om bandet så här långt. Ni blir de första att få veta när jag har grunnat ut lite mer, för detta låter spännande :) Hittar inte bandets album i mina vanliga nätbutiker men några exempel på musiken finns på webbsidan från länken ovan och på bandets MySpace.