'Lätt att älska, men kanske inte så hållbar i längden' var min bedömning när jag hört albumet första gångerna. Men där bedrog jag mig. Tiamats sköna "Amanethes" - gothic metal kan väl duga som epitet - har visat sig bli plattan att lägga i spelaren närhelst lugn och atmosfärisk musik är det jag längtar efter. Från början var det de även på radio spelade låtarna Via Dolorosa, Until the Hellhounds Sleep Again och Will They Come? som jag fastnade för, och senare har Meliae och Misantropolis blivit favoriter, men egentligen är det ingen av de 14 låtarna som faller ur ramen.
På Metaltown i somras njöt vi stort av Tiamats spelning och inte minst Johan Edlunds hypnotiskt sköna röst.
Lyssnade ganska mycket på Prey när den kom för 5 år sedan. Innan nya skivan nu släpptes var det dock länge sedan jag lyssnade på Tiamat. Tycker kanske att skivan fick lite väl bra kritik men en bra skiva är det absolut.
SvaraRadera