Hur mycket rockar Bokmässan egentligen?

Hela gänget från jobbet åkte ner till bokmässan i Göteborg torsdag-fredag. Jaha, och vad har det med Kims blogg, rockmusik eller Bara Bra Saker att göra undrar du? Jag undrar lite över det också men vi ska se om vi inte får ihop något i alla fall ;) Allt roligt vi gjorde och alla häftiga författare vi lyssnade till får du inte höra om men här är några punkter:

• Jag skrev här tidigare om boken Hårdrock! och nu fick jag tillfälle att höra författaren, Rickard Jakbo, prata om sin bok och dessutom ställa någon fråga efteråt. Nu missförstod han visserligen frågan totalt och tid fanns inte att utveckla vad jag menade - men i alla fall :)

• ...å så hittade jag en gammal Skid Row-dvd med utlåningsrättigheter för 30 spänn!
• Lite musiktryck, notböcker, kommer dyka upp på biblan som resultat av inköp på mässan
• Sen var det nästan bara författare och böcker för resten...

Carl-Einar Häckner roade med anekdoter
Själva resan gav också tillfälle till en massa härlig musiklyssning. Sex timmars bussresa dit och lika lång väg hem. Så mycket odisponerad tid att bara lyssna och njuta till mina egna musikval - det finns annars inte i min värld :)

Hårdrockens historia med hudlös humor

Många leenden och även skratt har det i eftermiddag blivit tillsammans med Rickard Jakbo och hans bok Hårdrock!.

Det här är en fruktansvärt rolig bok att läsa. Den ges ut av LL-förlaget och ska därmed vara lättläst för den som t.ex. har språksvårigheter av ena eller andra slaget. Men det är inte alls nödvändigt för att uppskatta den! Att ha språksvårigheter alltså. Är du själv hårdrockare, ny eller gammal, och har den minsta humor och självdistans, kommer du att gilla denna bok. Eller, ge den till barnen i din omgivning som behöver en lätt(sam) genomgång av den hårdare rockens historia (eller kanske till föräldrarna?).

Jakbo har självdistans och ser det humoristiska i genrens alla utfall och infall. Däremot har han ingen som helst distans till metalmusiken i sig. Han ger sig hän till 100%. När han berättar om amerikanarnas försök att tortera irakiska fångar med Metallicas Enter Sandman kan avslutningen låta så här:

"Det kan vara värt att lära sig tycka om den hårdaste hårdrocken. Du känner dig större. Du fylls av kraft och drömmar. Och framför allt: skulle du hamna i krig och bli gripen kan det vara riktigt skönt att bli torterad." (s. 63)

Va!? Jo, han skriver faktiskt så :)

Dark Tranquillity, Hultsfred 2007
I avsnittet Hårdrockens vett och etikett får vi bland annat lära oss att Headbanging är helt nödvändigt att behärska för hårdrockaren, medan däremot Moshing mera är överkurs. Vi får dessutom i en bildinstruktion i tre steg lära oss göra metaltecknet på rätt sätt, en riktig manu cornuta.

Väldigt mycket hinner Jakbo, med sin enkla och raka stil, avhandla på bokens 120 sidor. Ibland går dock förenklingen lite för långt. I avsnittet om "hårdrocken och manligheten" sägs:

"Det är förvirrande för många grabbar att vara kille nu. Det blir inte lättare av att det är kvinnor som bestämmer över de unga killarna. De ensamma mammorna blir fler och fler /.../"

Jag tror mig förstå vad han outtalat menar men gör alltid de "förvirrade grabbarna" det? Helt säker är jag inte på detta. Enkelhet har sitt pris.

Nu har jag haft en kul eftermiddag med hårdrockens historia, och härnäst ska jag ge mig ikast med boken Extreme Metal, vilken lär bygga på en akademisk avhandling, så det lär bli en helt annan historia :)

Hårdrock! på biblan.

Mikael Stanne i WeRock-intervju

Dark Tranquillity-febern återkommer så fort anledning ges. Alltid lika trevligt :)

Foto Kristoffer Kling
Det handlar bland annat om LEGO, livet och låtskrivandet när Tomasz Swiesciak intervjuar Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne. Intervjun finns att läsa påWeRock. Har du minsta intresse för bandet eller en musiker som har glöden kvar efter 18 år i branschen är det här ett rent nöje att läsa.

Här en av favoriterna, kankse den vackraste av melodierna, från Fiction-plattan i en liveversion (det blir ju som det vill med ljudkvaliten, som vanligt på YouTube)

Inside the Particle Storm

Överraskande rysk röst

På wikipedia, där jag skriver lite nu och då, ramlar man emellanåt in i artiklar om de mest märkliga och oförutsedda ting. Ikväll dök artikeln Growl upp i min väg.

Någon hade där lagt till ett nytt exempel på ett band, Merlin, med en kvinnlig sångare som growlar - och på den vägen har kvällen fortsatt...


Det ryska bandet Merlin bildades 1992 av sångerskan och basisten Maria Abaza samt gitarristen Alex Ioffe och har släppt tre album. Detta är i stort vad jag vet om bandet så här långt. Ni blir de första att få veta när jag har grunnat ut lite mer, för detta låter spännande :) Hittar inte bandets album i mina vanliga nätbutiker men några exempel på musiken finns på webbsidan från länken ovan och på bandets MySpace.

Finska favoriter släpper nytt

Tre "galna" finska el-cellister och en likaledes "galen" trummis. En del klassisk musik, en del klassisk metal och en del alldeles unikt eget. Detta hopkok bildar en fantastisk soppa vid namn Apocalyptica.

Ville Hermanni Valo, HIM
Foto Tuomas Vitikainen, Wikipedia

Men först några ord om det andra finska band om släpper nytt, nu på måndag, HIM. Det Ville Valo-drivna "love metal"-bandet kommer med sitt sjätte studioalbum. Låttitlar som Song or Suicide, Dead Lover´s Lane och Love in Cold Blood anger den drömska, melankoliska stämmningen. Efter att ha hört några av låtarna tycker jag albumet lovar bra, typisk HIM-musik. Sångaren dominerar stort som alltid och för dem som älskar Valos sång och androgyna utstrålning blir det här säkert ett läckert tillskott till HIM-samlingen.

Kiss of Dawn

Och här har vi någon som tycker att Ville Valo behöver speedas upp lite ;)
Kiss of Dawn, dubbel hastighet

Perttu Kivilaakso, Apocalyptica
Foto Stefan Füsers, Wikipedia

Det andra finska skivsläppet (som lär flyttats fram redan till idag?) är för mig "det första". Jag är svag för alla genreöverskridande aktiviteter och det här är något väldigt speciellt. Klassiskt skolade cellister som började med att ta sig an Metallica på sitt första album och sedan har utveckalt en ytterst egen och mycket märkvärd musik. Apocalyptica har ingen sångare men sång förekommer ofta på deras plattor. Nina Hagen, Max Cavalera, Ville Valo och Cristina Scabbia är några av de gästsångare de haft på olka låtar.

I'm not Jesus , första singeln från nya plattan Worlds Collide, gästas av sångaren Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour. Det låter "mer rock" och "mindre Apocalyptica" i mina öron. Men inte bättre eller sämre, kanske något mindre intressant än det brukar. Snart finns hela albumet att tillgå och nästa månad spelar de i Stockholm. Har längtat efter att se dem live bra länge, och nu ska det äntligen bli av! Apocalyptica kommer med säkerhet dyka upp här på bloggen igen, men för den som vill "träna" så länge ;)

I'm not Jesus


Apocalyptica på biblan

HIM på biblan

En liten parentes om Behemoth

Det är så kul! Jag hade så fantastiskt fel, och det är så härligt! Inte alls så där obefogat mycket ”blod och slask” som jag förberett mig på.

Nergal. Foto Adam Jędrysik, Wikipedia
Jag ber Nergal och bandet om ursäkt för mina låga tankar… Får skylla på min svaga engelska i kombination med sångarens grova growl, vilket gjort att jag haft noll koll på texterna innan jag började läsa i albumblad och på bandets webbsidor :) Intressant, helt enkelt. Fortfarande rätt läskigt, men intressant nog att kolla vidare på. Behemoths texter rör sig hela tiden i historiens och religionens sfär, eller rättare religionernas. Och det visar sig att sångare Adam "Nergal" Darski är en beläst låtskrivare med bland annat sex års historiestudier bakom sig. Återigen har jag alltså helt fel förväntningar, och får dem tungt motbevisade. Återkommer i frågan, det lovar jag!

Lite listlust :)

Tre fullkomligt värdelösa situationer att lyssna till Behemoth i:
* I köket, när resten av familjen ser på teve eller pluggar.
("Skruva ner ljudet!")
* På kontoret på jobbet, när biblan är öppen och ljudet läcker...
(fullständigt omöjligt)
* I bilen tillsammans med The Ark-fantasten :(
(...säger inget mer)

Tre faktiskt väldigt okey situationer att lyssna till Behemoth i:
* På jobbet när alla andra har gått hem och hela bygget är tomt. Högsta volym. :)
* Under svampplockningen i skogen när vårens efterlängtade, men numera enbart tröttande, fågelsång är utbytt mot The Apostasy i hörlurarna :))
* I bilen, på en låång omväg till jobbet bara för att hinna höra Inner Sanctum och Be Whithout Fear en gång till - och en gång till :D

In Flames i famnen på fansen...

Även de stora banden som kanske inte "behöver" det, använder kanaler som bloggar och MySpace för att skapa, om inte närkontakt, så i alla fall kontakt på halvdistans med fansen.
I våras, under Norge/Sverige-turnén körde In Flames en blogg med foton och kommentarer kring spelningarna och turnévardagen, men de bjöd också på egenkomponerade limerickar och bildgåtor. Fansen hängde på med kommentarer och egna påhitt. Kul grej och jag föreställer mig att även bandet har glädje av att också få en annan typ av gensvar än både de direkta ovationerna och kommentarer i gästboken som "...kom till Panama/Lettland/Eslöv, vi älskar er!!!!!"


Idag har In Flames lagt upp nya låten Abnegation på sin MySpace, den återfinns annars på samlingsplattan Viva la bands, Vol 2, där också band som The Bloodhound Gang, Dimmu Borgir och Kill Hannah huserar. Förväntningarna ställs rejält högt inför en ny låt av göteborgarna och Abnegation är en typisk och tydlig In Flames-låt, en av den "snälla" varianten. Inte samma bombkrevad som när förstasingeln på Come Clarity, Take this life, nådde öronen första gången för halvtannat år sedan. Men ack så mycket bättre än så mycket annat som så många andra gör...

In Flames lovar oss nu att via MySpace kunna följa med på resan härifrån och mot nya albumet. Första delen av videodagboken har annonserats till 10 september. Bandet har en stor portion humor, en stark värme och en smittande glädje vid framförandet av sin suveräna musik, så jag räknar med en både spännande och underhållande tur. Jag hänger på låset på måndag ;)

...och här är biblans In Flames-plattor.

Låttexter - och en smula Behemoth

Jag vet inte hur ditt förhållande till låttexter är. Mitt kan i alla fall emellanåt bli fullt av komplikationer. Jag kan bara inte bortse från textinnehållet i låtarna.

Det här har förstört mitt förhållande till flera band, t ex svenska Sabaton, som gör mycket medryckande speedig power metal men har ett bedrövligt textmaterial, så långt jag orkat kolla i alla fall. Ett ständigt förhärligande av krigsinsatserna under Andra världskriget, hur spännande är det?

Nåja, detta kan jag ta, Sabaton gör ändock ingen oundgänglig musik. Desto mer lider jag av norska black metal-bandet Enslavement of Beauty som gör så otroligt häftiga melodier, infernaliskt bra musik, men vars texter är, ja de är så minst sagt creepy (fast jag otycker om att använda engelska uttryck i svensk text). Jag bara njuter av musiken men törs knappt lyssna till vad de sjunger. Vad göra!?

Nu måste jag i varje fall ge mig i kast med Behemoths texter. Musiken har landat någonstans i magtrakten men sången tar fortfarande emot och jag tror att jag behöver veta vad "demonen" Nergal sjunger, för att kanske kunna ta den till mig. Och samtidigt är det nu denna min resa kan få ett helt abrupt slut, med tanke på hurdana black metal-texterna ofta är (blod och slask, blod och slask - jag finner oftast ingenting som talar till mig där. Ingenting.), och hur Behemoths videor stundom är utformade (mer blod och slask...;)!


Om denna blogg härefter blir totalt Behemoth-fri... Tja, då vet ni ungefär vad jag fann, eller hur?

"Punkens historia. En gång för alla." Nä, knappast - men kul ändå.

Det ska bli jättespännande den dag någon utanför punkens egen krets ger sig till att skriva punkens historia. Hittills tycks nämligen punkarna själva mer eller mindre ockuperat denna genre. Foto Rainer Theuer, från Wikipedia
Vanligare är ju att man tvärtom får efterfråga de egna deltagarnas erfarenheter när olika subkulturer beskrivs. Men här gäller alltså det omvända.

Phil Strongmans bok om punkens historia, Pretty Vacant : Punkens historia. En gång för alla., är mycket underhållande läsning om hur det var för de inblandade, framför allt på 70-talet. Stundvis får läsaren följa händelseförloppet timme för timme, scenröj för scenröj. Stundvis ges vida kommentarer om skeendets inverkan på världen och framtiden. Inga hämningar där inte.

Det är nöjsamt, men jag saknar i viss mån överblicken. Liksom i t ex Svensk punk 1977-81, Please kill me! och Punk: The whole story, vilka också mer eller mindre håller sig med, och nöjer sig med, ett innifrånperspektiv. Så jag ser fortfarande fram emot att så småningom få läsa punkens historia - i en version där förnuft går före känsla ;)

Japansk rock - kan det verkligen va nåt å ha?

Har du lyssnat på japansk rock? Alltså verkligen lyssnat, med öppna sinnen?! Det hade tydligen inte jag.
Men jag får faktiskt kapitulera. Här har jag småfnissat åt Yngsta Klanmedlemmen när hon lyssnar på J-rock: X-Japan, Moi dix mois, Malice Mizer osv. Jag fick dock ge mig för låntagarönskemålen och köpte hem Dir en greys senaste album, efter deras Stockholmsbesök i början av augusti. Den levererades till biblan strax innan jag skulle gå hem för helgen och - ja, den bara slank ner i väskan, oregistrerad och allt (det vete sjutton hur det gick till...;)

Jag böjer mig helt, japanerna i Dir en grey gör bra musik, mina fördomar var bara - just fördomar. Nedan min favorit på plattan så här inledningsvis, i Youtube-variant utan något egentligt videoinnehåll, men lyssna på musiken bara.

"Inget är skönare än att bli övertygad om att man har fel."
Fler smakprov från Dir en grey på Myspace.

Och här ser du när The Marrow of a Bone är tillgänglig på biblan.