Sonisphere 3 - Mot natten

THE CULT
Jag förstår att man må skämmes lite när man inte inser sig ha lyssnat på THE CULT tidigare. För det visar sig att flera av låtarna är "klassiker" som finns djupt nere i minnesbanken, om än inte i de övre delarna av medvetandet. Och det kan ofta vara trevligt med lite nostalgi – men det är inte riktigt det vi är här för idag... Sångaren, en rätt osannolik uppenbarelse, likt en brittisk Magnus Uggla med solglasögon och tamburin, glider lojt fram över scenen. Vi glider vidare mot nästa akt.

The Cult
PRIMAL SCREAM
Det är en otacksamma uppgift att stå på den mindre scenen som sista band innan kvällens huvudattraktion äntrar stora scenen mitt emot. Visst har PRIMAL SCREAM mycket folk framför sig, men de flesta är, fysiskt och inte minst mentalt, halvt på väg bort ifrån dem redan från början. Att musiken dessutom känns lite malplacerad i sammanhanget gör det inte lättare. Bandet spelar klassisk rockmusik och är det t o m en Rolling Stones-cover jag tycker mig höra? Inget ont om framförandet, men nån höjdarupplevelse blev det inte.

Primal Scream

Jag har aldrig förstått varför band som t ex IN FLAMES och, ännu mindre, hur storheter som METALLICA envisas med att använda pengar, miljö och framför allt konserttid till att elda upp en massa sprakande fyrverkerier. Helt säkert får jag inte medhåll av alla, eller ens många; det är mycket oooh! och aaah! när det flammar och smäller, men jag är där för att lyssna och se bandet, musikerna, inte förundras över nyårsraketer...

METALLICA
METALLICA öppnar med starka Battery och inleder därmed festivalens final på bästa sätt. Andra klassiker som bjuds oss är bland andra Sad But True, One, Master of Puppets och avslutande Seek and Destroy. Däremellan en god dos från senaste albumet, ”Death Magnetic”, såsom Broken, Beat & Scarred, Cyanide och min nuvarande favorit All Nightmare Long.

Efter att ha upplevt en totalt magisk kväll med METALLICA på Globenspelningen i mars - se recensionen på Werock - vågar jag inte ha alltför höga förväntningar på denna kväll. Men besviken är det minsta jag blir. Virtuosen Kirk Hammett är fortfarande lika alvlikt avväpnande, Trujillos spel är lika tryggt, Hetfields sång lika kraftfull och Ulrich, ja han är ju Ulrich helt enkelt, och ingen kan klaga på hans trumspel, eller på spelglädjen, denna kväll. Att bandet byter ut ett antal låtar vid varje spelning under hela turnén bidrar säkert fortfarande till att hålla showen levande, mer än en tredjedel av materialet är nytt jämfört med i Globen.

Ur rapporteringssynpunkt närmast oförlåtligt, men vi tillåter oss ändå att sakta avlägsna oss mot parkeringen under sista tredjedelen av METALLICAs set. Musiken följer oss över hela festivalområdet och genom halva stan och till tonerna av en utklingande Seek and Destroy sätter jag mig bakom ratten för att påbörja de 35 milen hemåt, och gungas i natten av de sköna efterdyningarna av dagens upplevelse med att vada omkring i, och vara totalt omsluten av, musik som jag älskar.

Metallica
Sonisphere Festival är helt klart ett lyckat koncept som jag hoppas återkommer i någon form nästa år. Den enda riktiga besvikelsen var att ANTHRAX tvingades ställa in. Det var ett av de band jag sett mest fram emot. Å andra sidan övertrumfade det andra band jag varit som mest nyfiken på alla mina förväntningar. CRADLE OF FILTH-febern har ännu inte släppt.

35 000 människor ryar och röjer i 12-15 timmar, ölen flödar och säkert mycket annat också, åtminstone utanför stängslet. Och inte en enda skärmytsling ser vi. Några slocknar framemot natten, sorry för dem då de missar kalaset, men inte ens ett ont ord hör jag mellan festivalbesökarna, trots den stora folkmängden och trängseln framför scenerna. Varmt tack till var och en som var där och delade upplevelsen samman med oss andra.

BEHEMOTH : behind-the-scenes 2

Mer BEHEMOTH, mer "bakom-inspelningen"-material för kommande videon. Citatet i slutet av klippet är ur en text av Aleister Crowley som grundade det Thelemitiska filosofiska/ockulta systemet. Vill man ha texten i sitt sammanhang kan den läsas här, avsnitt 5:35.

Sonisphere del 2 - Manglet

LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musiken. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att beskåda. Bandets musik kräver sin tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.



Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...

CRADLE OF FILTH
Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.

MASTODON
Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.


PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar.

Nytt spår från BEHEMOTHs kommande album

Vi varvar Sonisphere-materialet med lite annat trevligt.

BEHEMOTH har lagt upp en andra låt, Shemhamforash, från kommande "Evangelion" på sin myspace. Albumet ges ut 7 augusti i Europa och 11 augusti i Nordamerika. Det går att förhandsbeställa ett signerat exemplar på bandets webbplats - om man bor i USA vill säga.



Om ordet Shemhamforash på wikipedia.

Sonisphere del 1 - Introt

(Tekniskt trassel gör att det dröjer innan min Sonisphere-rapportering kommer upp på Werock, så jag börjar publicera den bitvis här på bloggen så länge. Det sabbar naturligtvis gissetävlingen i förra inlägget, så gör gärna din gissning innan du läser vidare..)

Sonisphere-festivalen är ett monsterpaket med rock och metal som drar fram över Europa denna sommar. Med METALLICA som huvudakt bjuds på en heldag fylld med band som MASTODON, CRADLE OF FILTH och LAMB OF GOD. Dessutom ett antal lokala storheter i varje land där festivalen landar. 18 juli var det dags för Sverige och Folkets park i Hultsfred.

Stage 1, Hawaiiscenen,
innan så många av de 35 000 besökarna anlänt.
DEAD BY APRIL
Bandet som just nu är ”överallt”, hur man än vänder sig, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Såg dem på Hultsfredsfestivalen förra året och imponerades inte då. Kanske ännu mindre nu. ”Pojkbandsmetal” har någon myntat och till det facket förpassar sig DEAD BY APRIL. Så de snygga mohikanfrisyrerna och kajalglittrande ögonen till trots – mig gav denna konsert väldigt lite.

Jimmie Strimell, Dead by April
ADEPT
"Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen, veckan efter..." Det framröstade myspace-bandet från Vagnhärad hamnade i lite väl stor kostym under Sonisphere då man inleder spelningarna på den scen där METALLICA ett halvt dygn senare ska toppa festivalkvällen. Unga ADEPT klarar ändå detta med äran i behåll och gör en hel del för att sätta fart på den, trots tid och omständigheter, ändå relativt månghövdade publiken. Spelglädjen hos bandet är det inget fel på, så till den grad att sångaren Robert röjer knäskålen ur led... Ser honom senare transporteras bort på en kärra likt en, kanske passande, ”King for a Day”.

Adept
THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
Det här stämmer inte för mig... Jag har inte lyssnat på bandet tidigare men förväntade mig något annat av musik som benämns punk/hardcore, med albumtitlar som”Capitalism Stole My Virginity” och med citat av sångaren Dennis Lyxén i stil med ”Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig". Det vi fick var kanske det mest propra av alla festivalens framträdanden. Och svängig, lite lättsam musik. Fullt njutbart i alla fall.

The (International) Noise Conspiracy

Gissa banden - Sonisphere

Festivalens starkaste upplevelse?
(Nej nej, förstora inte bilden innan du har gissat :)
Det var ett tag sedan förra gissetävlingen. Sätt ihop band och beskrivning. Man har nog en fördel om man läst Kims blogg ett tag :) Fler bilder och mer från festivalen kommer så småningom.

Banden som stod på spelschemat till Sonisphere-festivalen var följande, tre såg jag inte av olika orsaker:

A. Adept
B. Anthrax
C. Cradle of Filth
D. The Cult
E. Dead by April
F. The Hives
G. The (International) Noise Conspiracy
H. Lamb of God
I. Machine Head
J. Mastodon
K. Meshuggah
L. Metallica
M. Primal Scream

1. Kajalspacklad och mohikanfriserad hopp- och studsrock. "Modern metal" kanske - men ganska ospännande.

2. Kanske kvällens starkaste upplevelse. Vokalisten växlar mellan högsta falsettskrik och djupaste growl. Dessutom enda kvinnliga inslaget på scen hela denna dag.

3. Intensivt men alldeles för kort set, de utmåttade trettio minuterna tar det att bara ställa in sinnena på rätt frekvens för bandets tekniska metal.

4. "Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen veckan efter..."

5. Klassisk rock. Var det inte till och med en Rolling Stones-cover jag hörde när jag släntrade iväg över mot andra scenen, inför nästa band?

6. En reslig. En alvlik. En bastant. Och en liten med "baby-kinder". Är det Brödraskapet på väg mot Mordor? Ja, nog låter de fyrverkeriet flamma och dundra som vore vi redan vid domedagsklyftan.

7. Brittisk rock frontad av en "Magnus Uggla" med solglasögon mot natthimlen och en jättelik hartass(?) vid bältet. Jag visste inte hur mycket jag hört bandet när jag såg bandnamnet annonseras, men det här är musik man inte undgått att höra.

8. "Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig" har frontpersonen sagt. Men där blev jag lite besviken, varken musiken eller politiken fann sin plats ikväll.

9. Mycket hår och skägg på scen. Det började ganska innåtvänt, men vartefter regnet tilltog ökade också utspelet, frenesin och glädjen på scen. Trummisen tackade den genomvåta men trogna publiken med slängkyssar.

10. Rent rått röj, mindre finess än ångvältsmetal. Sångarens skorrande growl är inte ett ta miste på.

(Kika nu inte på ev. tidigare svar innan du gissar :)

Kvällens höjdpunkt?

Guds Lamm i Småland

Amerikanska LAMB OF GOD är ett av banden på scenen i morgondagens Sonisphere. Såg dem första gången i Globen på "The Unholy Alliance"-turnén hösten 2006. Även om de vid tillfället delvis fick stå tillbaka för huvudattraktionerna IN FLAMES och SLAYER, gjorde de ett mycket gott om än inte bråddjupt intryck på mig då. Hultsfred 2007 spelade bandet på Atlantisscenen, det skrev jag lite om här på bloggen.

Jag har inte hunnit lyssna så förfärligt mycket på årets album "Wrath", men hela plattan ligger uppe för lyssning på bandets Myspace. Nedan en liveupptagning av låten Redneck från 2006 års album "Sacrament".

BEHEMOTH : behind-the-scenes

Detta kan jag inte undanhålla er. Sjätte episoden i den aktuella BEHEMOTH-nedräkningen inför albumet "Evangelion". Nergals charm gör att han t o m kommer undan med att intervjua "miss Piggy" :)

Inslagen från inspelningen av videon till låten Ov Fire And The Void förebådar något väldigt BEHEMOTHskt...



Alla inlägg om BEHEMOTH.

Sonisphere - CRADLE OF FILTH

Oddsen ser illa ut för mig att kunna ta mig till Hultsfred och Sonisphere på lördag. Jobbsituationen vill inte tillåta det, och det är ju en bit att åka, så det är inte bara att svänga dit en stund efter jobbet...

Dani Filth och Adrian Erlandsson
Ett av de band jag verkligen har sett fram emot att se på festivalen är CRADLE OF FILTH. Sedan 1991 har Dani Filth med sitt band gjort sitt bästa för att ofta chockera, stundom äckla men ständigt fängsla sin publik. Jag är, milt sagt, ingen stor anhängare av "blod och slask"-videor, men musiken är stark och oupphörligt fascinerande. Nedan en av de snyggare videorna.

Utöver CRADLE OF FILTH vill jag hemskt gärna se ANTHRAX, som jag skrev lite om tidigare, naturligtvis METALLICA, MESHUGGAH, MASTODON m fl, och numera har jag också blivit nyfiket intresserad av det band som gästbloggare Philip skrivit om, svenska post-hardcorebandet ADEPT.

(jag vill inte ge upp än - det borde gå att lösa :)

Sommartoppen...

På Werock recenserar vi givetvis plattor även mitt i sommaren och som vanligt publiceras de så här strax efter månadsskiftet. Inte så förfärligt många nu i semestertider, men en del kul läsning är det. Själv fann jag JUGLE ROTs "What horrors await" vara en tung dödsmetall-platta med Dave Matrises grottande growl som en framvällande Juggernaut, välgjord om än inte i klass med t ex förra årets släpp av GRAVE och DISMEMBER. Metallbibliotekarien finner ett ganska meckigt och strukturerellt svårgenomträngligt album signerat SUFFOCATION, medan Manhammar bland annat ger både ris och ros till STORMHAMMERs tyska power metal. Läs och lyss.

Dessutom är fjärde delen av Sweden Rock-rapporten uppe för läsning. SOILWORK, DREAM THEATER och HEAVEN & HELL är några av de band vars spelningar presenteras.

Philip gästbloggar: Adept

(Idag har bloggen fått besök av Philip från Last Living som gästbloggar om ett ungt svenskt band som bland annat går att se på Hultsfred, Sonisphere och Stagedive Day Out i sommar. )

Adept. Sveriges vassaste post-hardcoreband. HADE jag sagt, för inte så länge sen.

Jag har lyssnat på Adept i ungefär ett år nu, och fastnade för dom direkt. Det var länge sen jag hade hört något som stack ut lite överhuvudtaget, och det var ännu längre sen jag hade hörde något nytt från metalvärlden som var så medryckande som dom, som kändes så äkta. Nu vet jag faktiskt inte vad jag tycker. Jag tänker inte säga att det inte är äkta, definitivt inte. Deras gamla låtar från Hopeless Illusions, When The Sun Gave Up The Sky och The Rose Will Decay, tycker jag fortfarande är riktigt, riktigt bra. Men, tyvärr, väntade jag mig mer från deras stora debutalbum, Another Year Of Disaster, som släpptes i våras.

När jag fick upp ögonen för Adept, var jag så innerligt trött på den nya metalgenren som var på väg. Alla dessa effekter som hade dykt upp mitt i metalvärlden och blandade den med någon form av DJ-hiphopstil. Inte många band klarade av att behärska det från början. Och jag saknade precis det som Adept kom med. Den metal som, istället för att bara slänga in massa playbackeffekter vid lugnare partier, faktiskt visade att den behärskade "riktig" lugn musik också (det vill säga musik som man faktiskt spelar själv, med instrument, och inte bara trycker igång med en dator).

Nu ska jag inte stå här och kasta glåpord över effekterna på Adepts nya skiva, för att just jag gör det borde nog ses som hyckleri. För det första för att jag aldrig har sett Adept live, och jag har dessutom haft så fullt upp att jag inte haft möjlighet att försäkra mig om att effekterna faktiskt ÄR playback när dom lirar live. Eller om dom ens har med dom. Men jag har svårt att tänka mig att effekterna faktiskt spelas på synthar (eller något liknande) vid livetillfällen, och räknar med att det inte är så. Har jag fel tar jag gärna emot rättelser och ber om ursäkt.

Men faktum är att jag inte borde stå och säga något ont om effekter i metalvärlden överhuvudtaget, då det ter sig så att jag själv faktiskt är aktiv i ett metalband som består väldigt, väldigt mycket av effekter. Hade du frågat mig för ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig trott att den musik jag höll på med idag skulle låta så som den gör, och jag var väldigt tveksam när vi startade för drygt ett år sedan. Men det visade sig att jag trivdes. Och med tanke på att alla i bandet är lika stränga som jag på att INGET får vara playback, och syntharen spelar varenda ton själv, när vi står på scen, så känns det bra. Det känns rätt.

Men tillbaka till Adept. Jag tycker fortfarande om dom väldigt mycket, absolut, och jag längtar efter en möjlighet att få se dom. Jag hade bara hoppats, när jag fick det nya albumet, att de skulle låtit bli att sälla sig till (i brist på bättre ord) effektmetalen. Jag tycker inte att den nya skivan håller samma standard som de tidigare låtarna gjort. Mest besviken var jag över att se att de gjort om Lets Celebrate Gorgeous, You Know Whose Party This Is, och At Least Give Me My Dreams Back, You Negligent Whore, från The Rose Will Decay. De äldre versionerna, utan effekterna, var så mycket bättre.

Men utöver effekterna håller skivan ändå hög standard, måste jag erkänna. Inte på samma nivå som innan, men det är fortfarande bra musik. Sound The Alarm, är spåret jag fastnat mest för, än så länge.



/Philip, Last Living

Roskilde

Nä, jag är inte på festival denna vecka. Skulle gärna varit i Roskilde - eller för den delen i Arvika. Men allt kan man inte få...

Tomasz och hans kollegor rapporterar dock från Roskilde på Rockharder Festival. Första dagens inlägg, som bland annat berättar om det sköna "black ambient"-bandet Wolves In The Throne Room, läser du här.

Nedan kan du lyssna till första delen av I Will Lay Down My Bones Among the Rocks and Roots. Del två finns på Youtube.



Wolves In The Throne Room på Myspace.

Teheran Girl

Händelserna i Iran under och efter valet uppmärksammas på olika sätt. Jag har bland annat följt Nimas blogg och uppmanar alla att ta del av det som förmedlas där. För att samtidigt anknyta till musiktemat här på bloggen vill jag delge denna video som Nima tipsar om. Bilderna är starka.