Sonisphere del 2 - Manglet

LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musiken. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att beskåda. Bandets musik kräver sin tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.



Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...

CRADLE OF FILTH
Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.

MASTODON
Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.


PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar.