Bedövande vackert. Dovt. Elegant. Berörande. Enkelt. Stilrent. Det är alla ord som kommer för mig då jag vill beskriva TIAMATs tionde studioalbum. Bandets karriär är lång och slingrande, musiken har utvecklats från rå death/black metal till idag en sirlig, elegant gothrock, såsom på senaste albumet "The Scarred People", vilket väl knappast ens bör kallas metal.
När jag först fått albumet i hand, och kollegan Robert på WeRock anmälde intresse att recensera "The Scarred People" för sajten, blev jag på något vis lättad. Min känsla vid första lyssningen var nämligen inititalt en besvikelse.
Efter den fantastiska och storslagna förra plattan "Amanethes" (2008) var första intrycket av "The Scarred People" att detta inte alls når upp till samma nivå. Men sedan, då jag lämnat tanken på att skriva om det, kunde jag börja lyssna på albumet utan några jämförelser alls, och utan "baktanken" att den ska recenseras. Och skivan går varv efter varv efter varv... Låt efter låt fastnar i hjärnvindlingarna och vill inte lämna mig ifred. Samtidigt som jag återlyssnar på TIAMATs tidigare alster i blandad ordning.
Bland de låtar som fastnar allra mest finns Radiant Star (lyriken!), titellåten The Scarred People samt spår som Messinian Letter och Thunder & Lightning, med refränger som klistrar sig fast i medvetandet på ett synnerligen behagligt sätt. Love Terrorist och The Red Of The Morning Sun är exempel på hur enkelheten elegant kombineras med tyngd.
TIAMAT på Close Up-båten november 2012 (eget foto)
Johan Edlund får av någon anledning vid presentation väldigt ofta benämningen "mastermind" före sitt namn (Swedish Death Metal, Blabbermouth (bara ett exempel) och Encyclopaedia Metallum (The Metal Archives) m.fl). Till och med har uttrycket verbaliserats, som på MusicMight; "masterminded by Johan Edlund". Och ja, anledningen är väl helt enkelt den att epitetet passar Edlunds musikskapande så utmärkt bra. Så också i det nu aktuella albumet. Synbarligen enkla, nästan simpla, melodier, och refränger som vilken schlagerkompositör som helst skulle avundas. Och ändå är det så smart, så stilrent och elegant. Och samtidigt så känslomässigt och berörenade.
Sen påstår Robert i sin recension på WeRock.se - och det är säkert helt sant - att Johan Edlund själv säger att "The Scarred People" inte blev så bra som han tänkt sig (ungefär), och då får vi ju tro på det då. Det må vara hänt, men det är ju inte säkert han har rätt där, mastermind Edlund :-). För nog duger detta väldigt långt, som t ex ända till en plats på årets topp 10-lista, ävensom till att också fortsatt bli följeslagare i högtalarna under många stunder åren framöver. Visst, detta har inte föregångaren "Amanethes" storvulna anslag. Detta är nära dig, småskaligt, nertonat, enkelt - och helt enkelt underbart!
Betyg: 8/10
Hoppla, så pass? Att Werock-recensionen kliade dig så mycket att det blev en egen på denna diet. Bra, tycker jag!
SvaraRadera:-)
Haha, ja jag kunde bara inte låta det stå oemotsagt, även om du har Edlund själv bakom dig ;-)
SvaraRaderaMja, för att vara tydlig då - Edlund himself tycker ju att "The Scarred People" är bra, men var uppfriskande ärlig när han berättar att han liksom hade blivit chockad över att tidigare alster var (minst) lika bra när han hade råkat lyssna på dem lite mixat, samt att han har planer på lite korrigering nästa gång.
SvaraRaderaMen olika åsikter är kul!