Låttexter - och en smula Behemoth

Jag vet inte hur ditt förhållande till låttexter är. Mitt kan i alla fall emellanåt bli fullt av komplikationer. Jag kan bara inte bortse från textinnehållet i låtarna.

Det här har förstört mitt förhållande till flera band, t ex svenska Sabaton, som gör mycket medryckande speedig power metal men har ett bedrövligt textmaterial, så långt jag orkat kolla i alla fall. Ett ständigt förhärligande av krigsinsatserna under Andra världskriget, hur spännande är det?

Nåja, detta kan jag ta, Sabaton gör ändock ingen oundgänglig musik. Desto mer lider jag av norska black metal-bandet Enslavement of Beauty som gör så otroligt häftiga melodier, infernaliskt bra musik, men vars texter är, ja de är så minst sagt creepy (fast jag otycker om att använda engelska uttryck i svensk text). Jag bara njuter av musiken men törs knappt lyssna till vad de sjunger. Vad göra!?

Nu måste jag i varje fall ge mig i kast med Behemoths texter. Musiken har landat någonstans i magtrakten men sången tar fortfarande emot och jag tror att jag behöver veta vad "demonen" Nergal sjunger, för att kanske kunna ta den till mig. Och samtidigt är det nu denna min resa kan få ett helt abrupt slut, med tanke på hurdana black metal-texterna ofta är (blod och slask, blod och slask - jag finner oftast ingenting som talar till mig där. Ingenting.), och hur Behemoths videor stundom är utformade (mer blod och slask...;)!


Om denna blogg härefter blir totalt Behemoth-fri... Tja, då vet ni ungefär vad jag fann, eller hur?

"Punkens historia. En gång för alla." Nä, knappast - men kul ändå.

Det ska bli jättespännande den dag någon utanför punkens egen krets ger sig till att skriva punkens historia. Hittills tycks nämligen punkarna själva mer eller mindre ockuperat denna genre. Foto Rainer Theuer, från Wikipedia
Vanligare är ju att man tvärtom får efterfråga de egna deltagarnas erfarenheter när olika subkulturer beskrivs. Men här gäller alltså det omvända.

Phil Strongmans bok om punkens historia, Pretty Vacant : Punkens historia. En gång för alla., är mycket underhållande läsning om hur det var för de inblandade, framför allt på 70-talet. Stundvis får läsaren följa händelseförloppet timme för timme, scenröj för scenröj. Stundvis ges vida kommentarer om skeendets inverkan på världen och framtiden. Inga hämningar där inte.

Det är nöjsamt, men jag saknar i viss mån överblicken. Liksom i t ex Svensk punk 1977-81, Please kill me! och Punk: The whole story, vilka också mer eller mindre håller sig med, och nöjer sig med, ett innifrånperspektiv. Så jag ser fortfarande fram emot att så småningom få läsa punkens historia - i en version där förnuft går före känsla ;)

Japansk rock - kan det verkligen va nåt å ha?

Har du lyssnat på japansk rock? Alltså verkligen lyssnat, med öppna sinnen?! Det hade tydligen inte jag.
Men jag får faktiskt kapitulera. Här har jag småfnissat åt Yngsta Klanmedlemmen när hon lyssnar på J-rock: X-Japan, Moi dix mois, Malice Mizer osv. Jag fick dock ge mig för låntagarönskemålen och köpte hem Dir en greys senaste album, efter deras Stockholmsbesök i början av augusti. Den levererades till biblan strax innan jag skulle gå hem för helgen och - ja, den bara slank ner i väskan, oregistrerad och allt (det vete sjutton hur det gick till...;)

Jag böjer mig helt, japanerna i Dir en grey gör bra musik, mina fördomar var bara - just fördomar. Nedan min favorit på plattan så här inledningsvis, i Youtube-variant utan något egentligt videoinnehåll, men lyssna på musiken bara.

"Inget är skönare än att bli övertygad om att man har fel."
Fler smakprov från Dir en grey på Myspace.

Och här ser du när The Marrow of a Bone är tillgänglig på biblan.

Varsamt vemod från positivt Dia Psalma

I början av sommaren sände Bandit Rock en intervju med trummisen Stipen, där han utlovar ett återförenat Dia Psalma med "mer nerv", där "folkmusiksinslagen har tonats ner", det blir "inte lika mycket nyckelharpa" men "vemodet finns kvar".

Det blir "råare" men fortfarande trallvänliga refränger, man kommmer känna igen sig men ändå uppleva att Dia Psalma inte upprepar sig. Japp. Vad mer kan man begära? Det kunde varit jag som formulerat intervjusvaren själv, som min egen önskelista till bandet ;)

Och nog får man vemod så det räcker på den aptitretare bandet släppt inför nya albumet! Singeln "Som man är" är precis lika rättfram, känslig och ansvarstagande som Dia Psalma alltid kunnat vara, och vad väljer man att krydda anrättningen med? Jo, liveupptagningar av bland annat "Mördarvals" och tidernas värsta svenska eländesfolkvisedänga, "Det döende barnet": "se nu mor, nu kysser ängeln mig...", snyft. Om jag beklagar mig? - nähäej inte det minsta! Vem vill ha ett glättigt och förnöjt Dia Psalma, när man kan få ännu mera värmande vemod :)

Snart kan du hitta "Som man är" bland de andra albumen av Dia Psalma på biblan .

Lite mer Behemoth: sången

Musiken sliter och river, men sitter på något sätt ändå där den ska... Sången, däremot, skär och skaver i mina öron.

Sångaren, "demonen" Nergal, han vet nog precis vad han vill, det tvivlar jag inte en sekund om, men avståndet tycks oöverstigligt långt för mig att hitta fram till hans våglängd. Ändå fick lyssnandet en rejäl skjuts när jag sett denna mänsklig-görande intervju :)
(Jag undrar bara om någon strax före intervjun insåg att demonen gick omkring i änglavitt och slet fram första bästa mörka T-shirt, och drog över huvudet på honom. Med "Johnny Cash" på?? Va?! Det måste väl ändå vara någon annan Cash än den gamle countryräv jag associerar till?)

Islossning...?

Jag saknar någon sorts värme. I Behemoth. Det finns inte sällan en pregnant hetta, det klirrar emellanåt också av en isande kyla, men det saknas något att värma sig vid. Jag lyssnar gärna på dem (i lagom doser), jag kan även längta efter musiken och ser med allt starkare spänning och förväntan fram emot spelningen i oktober. Men jag hittar ingen värme...

Kanske islossningen ändå har börjat. Här kan ni ta del av mitt Behemoth-urval just nu:
Antichristian Phenomenon (från Thelema.6, 2000),
Decade of Therion (från Satanica, 1999), samt

Inner Sanctum (från Apostacy, 2007)
Tips till den känslige - lyssna bara och ge tusan i att titta på videorna ;)

Men nu behöver jag något mer än duttandet mellan Myspace och Youtube. Jag behöver "dränka mig" i Behemoth och frågan är om det är bäst att satsa på senaste albumet eller något/några av de tidigare. Helst både och förstås.

Rena rama radioreklamen!

Här blir det ohämmad reklam - för Bandit.
Alltså ReklamRadioReklam. Och jag som tycker reklam är värdelöst:
Fördyrar. Fördummar. Förenklar. Förnedrar. Förför också, i värsta fall. Men ändå...

Bor du i Stockholmsområdet och gillar rockmusik har du knappast missat Radio Bandit. Men bor du "utsocknes", dvs i resten av landet (eller världen), är det kankse inte lika självklart. Det är bara att skruva ner ljudet kvart över och kvart i varje timme (reklamdags) - så kan du resten av tiden njuta av konstant bra musik. På webben hittar du dem på Bandit 106.3.

Ett reklamfritt alternativ finns givetvis på biblan.

Ja, jag skäms inte att säga det (åjovars lite..., men bara lite ;), sedan Bandit startade för ett par år sedan har jag inte ens lust att slå över till TT-nyheterna en gång i timmen. Det finns ju tidningar, så varför belasta ljudorganet?!

Har du inte tid att lyssna dygnet runt? Ett absolut måste (och kanske tillräckligt) är BollnäsMartin i "För Tidigt" vardagar 6.00-10.00. (Jaså, är du inte vaken klockan 6?! Ingen fullgod ursäkt! - det är bara att ställa klockan :). Mer intelligent underhållning ges inte!

Och musik, som de egna "opluggade" versionerna, t ex:
Sober - Bandit unplugged
Attack - Bandit unplugged
Eller varför inte? Bamse i Metalizerversion!!!

Hårdrock på svenska - ja, tack!

Jag blir glad av hårdrock på svenska.
Jag blir glad av "Hårdrock", på svenska :)
Jag blir glad av hårdrock på svenska med Lillasyster :))

Det görs mycken bra svensk hårdrock men alldeles för lite hårdrock på svenska. Visst sjungs det en hel del rock på svenska, framför allt punk kanske. Jag älskar svensk punk som Dia Psalma (längtar efter nya albumet, underbar spelning i november förra året), men vem annars törs sjunga på svenska? Ja, LOK/Lillasyster törs, och bara det ger dem min respekt. Sen är musiken skitskön och jag skulle gärna stå på nästa konsert och skråla med i allsången: "Snälla, ge oss mera hårdrock - låt oss känna att det hamrar".

Berätta det för Lina
Töntiga texter? En del tycker nog så, men de engelska texterna vi i allmänhet lyssnar till är ofta bra mycket "töntigare", men tar sig förbi våra amerikaniserade känselfibriller utan någon reaktion alls. Lyssna mer på texterna!

Och lyssna här du! Välj t ex: Barn utan ben

Behemoth del 2

Självindoktrinering kankse man kan kalla det här.
Nåja. Sadowskis Behemothbild är numera placerad som skrivbordsunderlägg på tre av de fyra datorer jag dagligen arbetar vid. (Den sista rår jag inte själv över...). Himla läcker bild. Sen letar jag Behemoth på nätet och landar "naturligtvis" på MySpace och Youtube. Lyssnar lite här och där. Det tar emot en del. Det är så rått! Får ett bra tips - äras den som äras bör :) - att leta fram videorna från inspelningen av The Apostasy. Och, ja, här lossnade något. Att se lite av hur de skapar musiken och så följa dem till Sverige och Daniel Bergstrand i Dug Out Studio för slutlig mixning av plattan. Det var schysst!

Behemoth Video Journal Ep.1

SvWp om Behemoth är nästa givna stopp. Wikipedia är ofta bra att börja med, för att få lite grundfakta.

"...ett black/death metal-band från Polen som grundades 1991. Debutalbumet Sventevith (Storming Near the Baltic) gavs ut 1995", "...Nergal Darski som har varit bandets sångare och gitarrist alltsedan dess...", "Musiken är tämligen brutal och massiv..."

Tämligen, jaa...

Om nu någon läsare tycker att det här är ett mycket märkligt sätt att närma sig ett band och dess musik? Tja, jag kan väl inte annat än hålla med :) Men det hjälps inte, fortsättning följer...

Med bäring mot Behemoth, MbmB del 1

Behemoth från Wikipedia,
foto Krzysztof Sadowski

Ibland är det som om ett band plötsligt poppar upp ur intet, och så visar de sig ha funnits i åratal utan att det egentligen hörts något om dem. Naturligtvis är detta helt subjektivt, det är ju jag som inte hört något - men nog är det lite märkligt när plötsligt "alla" omkring en tycks snacka polsk black metal?

Jag har påbörjat en resa med (/mot/till/för?) det polska bandet Behemoth. Black metal är knepigt och brukar ibland kunna landa strax utanför min acceptans, så vi får se hur det går... Så kallad symfonisk black metal, ja okey, då kan det nog slinka ner, om än lite på tvären. Men annars? Nåja, nu ska jag i alla fall ge detta band en, och om det behövs mer än en, chans.

Min nyfikenhet väcktes när flera personer i min omgivning, med omvittnat god musiksmak ;), oberoende av varandra varmt rekomenderade detta band. Jag måste bara kolla in vad det är. Så, häng med om du vill, kanske når denna "resa" snabbt någon sorts mål, kanske tar den abrupt slut imorgon dag, kanske blir det något riktigt spännande av det hela... Vem vet? Vi får se.